Biskop beredde väg för andra kvinnor
Intervju Avgående biskopen Irja Askola kan beskrivas som föregångare. Askola var en av de första kvinnor som prästvigdes i Finland 1988 och hon är Finlands första kvinnliga biskop. Askola säger att hennes bana till biskopsämbetet präglats av hennes sinne
Irja Askola blev teologie magister vid Helsingfors universitet 1975. Det var också första gången hon stötte på strukturell könsdiskriminering.
– Det var en svår bit att svälja. Jag satt i samma studentstyrelse som mina manliga studiekamrater och hade samma studieprestationer som de. Alla stod vi vid samma streck tills vi fick vår examen. Efter det fick mina manliga vänner tjänster och vi kvinnor lämnades på stranden med en känsla av vad händer nu.
Askola jobbade bland annat som assistent på universitetet innan hon vigdes till präst 13 år efter att hon blivit magister.
– Det var en fantastisk fest. Hela året var lika fantastiskt då kvinnor prästvigdes runtom i Finland. Det var något vackert och rent som förverkligades – också på ett samhälleligt plan. Samma sak upprepades på sätt och vis då jag vigdes till biskop. Känslan av att det är något rätt, rent, renande som sker nu.
Kyrkan gav kalla handen
Askola, som varit biskop i Helsingfors stift i sju års tid, säger att diskriminering av kvinnliga präster i dag visserligen är ovanligt men inte ett okänt fenomen. Askola säger att det både i kyrkan och i samhäl let som stort finns en liten minoritet som anser att de ledande posterna inom kyrkan kräver ”en mans breda axlar”.
– Det finns situationer då jag vet att jag inte är välkommen. Visst gör det ont. Jag hoppas att folk skulle fatta att jag inte bara är institutionen Irja utan också människan Irja, och att människan Irja kan känna att hon inte är accepterad. Å andra sidan har mina upplevelser gjort mig mer känslig för dem som blivit ännu mer utstötta och diskriminerade än jag.
Askola säger att hon överraskats av antalet kvinnor som anför trott henne trauman de upplevt inom kyrkan. Det har handlat om saker som sexuella trakasserier eller frågor kring behandlingen av sexuella minoriteter, abort eller våld i hemmet, frågor som de kvinnorna inte velat ta upp inför en manlig präst.
– Jag har fått brev av till och med mycket gamla kvinnor från olika stift och landskap som frågat om de nu när en kvinna är biskop får berätta om trauman som orsakats av en manlig präst. Eftersom jag som kvinna kanske förstår dem.
Askola hoppas att de drabbade inte tiger om sina trauman efter att hon gått i pension även om läget då åter är att alla biskopar är män.
– Alla manliga biskopar är inte döva och okänsliga. Sensitivitet är inte en könsbunden egenskap.
Hat för att handlingsförlama
Askola säger att det finns två frågor som väcker extra mycket raseri bland finländarna: kampen för en humanare asylpolitik och kampen för de sexuella minoriteternas rättig heter. Askola har fortsatt kommentera bägge frågorna trots att hennes uttalanden oftast åtföljs av en ström av hatmeddelanden.
– Jag upplever att hatretorik har som syfte att handlingsförlama mottagaren, och det vägrar jag gå med på. Om jag skulle sluta ge uttalanden som stämmer överens med mitt kall skulle det innebära att jag gått med på att falla offer för hatretoriken. Kallet bär mig, men efter att jag gått i pension i november så är det inte mödan värt att fråga mig om något, inte ens vad klockan är. Då tänker jag tänka på annat.
Efter att Askola går i pension i november kommer det inte att finnas en enda kvinnlig biskop inom Finlands evangelisklutherska kyrka. Det kan ändå förändras efter att ärkebiskop Kari Mäkinen pensioneras i juni.
– Kyrkan behöver ett komplett ansikte som också har kvinnliga drag. Men ett val är alltid ett val där väljarna bestämmer, säger Askola.
Jag hoppas att folk skulle fatta att jag inte bara är institutionen Irja utan också människan Irja, och att människan Irja kan känna att hon inte är accepterad.
Irja Askola
Biskop