Ätstörning light

Sommaren i Stockholm och de senaste månaderna i Los Angeles har jag noterat en ny, positiv trend bland unga kvinnor. När jag var kring tjugo räknades bara ett ideal och det var heroin chic á la Kate Moss. Den smalaste vann och jag kände ingen som hade ett helt okomplicerat förhållande till mat och sin kropp. De flesta av oss gick omkring med någon slags ätstörning light som aldrig diagnostiserades eftersom vi aldrig var tillräckligt utmärglade för att bli anorektiker eller kräktes tillräckligt mycket för att vara bulimiker. Många av oss har fortfarande en inte helt avslappnad relation till mat och träning.

Jag menar verkligen inte att dagens unga kvinnor är befriade från komplex eller ätstörningar, men jag tycker mig ändå se en liten förändring. Ett långfinger åt patriarkatet och orealistiska kroppsideal. Både i Stockholm och här i Los Angeles ser jag allt fler som klär sig precis som de vill, magtröjor, kortkorta kjolar, tighta jumpsuits och vad fan som helst utan att vara en size zero. Ungdomar som struntar i att magen putar och gropar i låren.

Förändringar sker inte av sig själva och att kvinnors kroppar fått lite mer spelrum måste handla om förebilder som till exempel Lena Dunham som med sin serie Girls använde sig själv som exempel på hur en kvinnokropp OCKSÅ kan se ut. Jag tror också att sociala medier och framför allt Instagram har gett utrymme för fler än det smalsmala kvinnoidealet att synas.

Det sagt bedöms kvinnor fortfarande utifrån sitt utseende och utsätts för orealistiska ideal – men långsamt, långsamt genom hårt arbete och andra som vågar gå i bräschen förändras uppfattningen om hur en kvinna ska se ut.