Omröstning i Kurdistan – ett spel för gallerierna?
Folkomröstning Den 25 september är det folkomröstning om självständighet i irakiska Kurdistan. Omvärldens reaktioner är negativa. Även en del kurder är skeptiska. De menar att tidpunkten är fel och att det ligger andra motiv än självständighet bakom.
Ett hundratal ungdomar har samlats för att lyssna på ett folkrockband i en park i staden Dohuk i de semiautonoma kurdiska områdena i nordöstra Irak (KRG). Inom en snar framtid kan de vara medborgare i ett självständigt Kurdistan. Den 25 september ska de rösta om självständighet. 23-åriga Green Muhammad, som är arbetslös, tänker rösta ”ja”.
– Jag tror att livet i Kurdistan blir bättre om vi blir självständiga från Irak. Vi är två olika folk som inte kan samarbeta, säger hon.
I nästan 100 år har kurderna i Irak, Syrien, Iran och Turkiet kämpat för en självständig stat.
– Alla kurder vill ha självständighet, men det är inte rätt tidpunkt nu. Vi har för många problem som måste lösas först, säger den 26-årige arbetslöse socionomen Karwan Issa.
Iran och Turkiet motsätter sig folkomröstningen. De fruktar bland annat en dominoeffekt bland kurderna i deras egna länder. Irak är helt emot den. USA försöker övertala KRG att senarelägga omröstningen eftersom den kan destabilisera Irak där kriget mot terrorgruppen IS (Islamiska staten) fortfarande pågår. EU har indirekt uppmanat KRG att omvärdera beslutet. Inom KRG är det dessutom ekonomisk kris, cirka 14 procents arbetslöshet och politisk splittring.
– Hur ska vi kunna föra samtal med utländska aktörer som Turkiet och Iran om det inte finns politisk enighet i KRG? frågar sig Karwan Issa.
Kan inte leva på lönen
Det var i juni som Masoud Barzani, KRG: s de facto-president och ledare för det största regeringspartiet KDP (Kurdistan Democratic Party), utlyste folkomröstningen. På ett kafé i huvudorten Erbil sitter 54-årige Sherwan Othman och 41-årige ambulansföraren Salar Bashar. De är KDP-anhängare.
– Vi har bett om en egen stat i evigheter. I hundra år har vi fått höra att det inte är rätt tidpunkt, säger Sherwan Othman.
Salar Bashar är offentliganställd och hårt drabbad av krisen.
– Jag får bara ut en fjärdedel av min lön. Det går inte att leva på den, säger han.
Fram till februari 2014 betalade regeringen i Bagdad de offentliganställdas löner i KRG. De stoppades efter att KRG på egen hand började sälja olja via Turkiet. I kombination med sjunkande oljepriser och höga kostnader för kriget mot IS har KRG bara betalat 50 procent, eller mindre, av de offentliganställdas löner sedan början av 2016. Männen hoppas att anklagelser som riktas mot KRG från irakiskt håll ska vara sanna.
– Vår ekonomiska kris beror på att oljepengarna läggs undan för att bekosta vår självständighet, menar Sherwan Othman.
Tomt parlament
KRG:s parlament har inte sammanträtt sedan oktober 2015 då mittenpartiet Gorran ifrågasatte Barzanis presidentskap.
Gorran bojkottar möten om folkomröstningen och ser den som ett spel för gallerierna.
– Barzani hoppas att den ska dra uppmärksamheten från andra problem, säger Joseph Ali, Gorran’s politiske expert och rådgivare.
Han syftar på den politiska splittringen och att oppositionen vill veta var pengarna från oljeförsäljningen finns. Joseph Ali menar att folkomröstningen kan förvärra den ekonomiska krisen. KRG förlitar sig på sina oljeresurser, men saknar kust och har ingen livsmedelsindustri att tala om.
– Vi vill ha självständighet, men vi måste vara realistiska. KRG är helt beroende av handel med Irak, Turkiet och Iran. De kommer att stänga gränserna om vi genomför folkomröstningen nu, säger han.
KRG: s näst största regeringsparti PUK (Patriotic Union of Kurdistan) ställer sig bakom folkomröstningen. Sadi A Pire, PUK: s ansvariga för utlandsrelationer, säger att det är dags att lämna Irak, en stat vars gränser drogs av England och Frankrike efter första världskriget.
– Irak är en skapad stat utan homogen befolkning. De olika etniska grupperna, inklusive vi kurder, har aldrig känt lojalitet mot Irak, säger han.
Han säger att de irakiska regeringarna efter diktatorn Saddam Husseins fall 2003 inte har kunnat samarbeta. Han exemplifierar med att sunnimuslimska och shiitiska irakier är i ständig konflikt med varandra samtidigt som de inte respekterar kurderna. Nu, inför folkomröstningen, reser den ena KRGdelegationen efter den andra till utlandet.
– För att förklara mer om folkomröstningen och lugna dem som tror att omröstningen ska leda till inbördeskrig, säger han.
En stat för alla
Enligt Sadi A Pire är risken för krig obefintlig. Resultatet av folkomröstningen betyder inte att KRG lämnar den irakiska federationen. Det kommer att användas som slagträ i fortsatta diskussioner med Bagdad. Det finns flera områden som KRG och Bagdadregeringen har tvistat om sedan 2003. Enligt artikel 140 i den irakiska konstitutionen ska folkomröstning hållas bland invånarna där om de vill tillhöra Irak eller KRG. För KRG:s del löste det sig efter IS framfart i norra Irak sommaren 2014. Då retirerade den irakiska armén från de flesta av dessa territorier. De intogs sedan av KRG:s armé, peshmerga. Även där ska självständighetsomröstningen hållas. Den oljerika provinsen Kirkuk är en särskilt känslig fråga på grund av att den har stora oljetillgångar. I Ninevehprovinsen, i nordvästra Irak, ligger flera omtvistade områden där det lever en myriad av etnoreligiösa minoriteter, till exempel shabeker, yazidier, kristna och turkmener.
– Vi pratar inte om att bilda en kurdisk stat, utan om ett Kurdistan med olika etniska grupper där alla har lika rättigheter, säger Sadi A Pire.
Minoriteterna har flera gånger attackerats av extremistgrupper. Många kristna och yazidier vill ha internationellt beskydd. Frågan är om de kan vara trygga i KRG?
– Man kan aldrig garantera 100-procentig säkerhet, men jag tror att vi kan beskydda dem, säger Sadi A Pire.
Minoriteteter
Det finns cirka två miljoner internflyktingar i KRG, framför allt från nordvästra Irak.
Trots att IS har besegrats där har ytterst få yazidier och kristna återvänt. Mycket av bebyggelsen ligger i ruiner.
I staden Teleskuf, på den övervägande kristna Nineveslätten, har cirka 20 procent av invånarna återvänt. En av dem är 24-åriga Rita Råstam. Hon vill att Nineveslätten förblir inom Irak.
– Jag litar mer på den irakiska armén än på peshmerga. Glöm inte att det var peshmerga som ledde hit IS, säger hon.
Hon syftar på att peshmerga retirerade när IS attackerade området. I Dohuk anser fader Emanuel Youkhana, chef för den kristna organisationen CAPNI, att det är bäst om Nineveslätten tillhör KRG. Han pekar på att KRG är sekulärt, medan Irak har blivit alltmer islamistiskt. Han tror att peshmerga kan försvara gränserna.
– Peshmergas reträtt 2014 handlade om en kollaps. IS hade besegrat den irakiska armén som hade modernare vapen än peshmerga. Peshmerga kunde inte ensamma hålla stånd mot IS. Nu har peshmerga fått militär utbildning och modernare vapen, säger han.
Srood Maqdasi är ledamot för kristna Bnay Nahrain-partiet i KRG:s parlament. Han menar att tidpunkten är fel för att hålla folkomröstning i de omtvistade områdena. De flesta invånarna är fortfarande på flykt i KRG. Han tror dessutom att många kommer att tänka ekonomiskt, snarare än politiskt, när de röstar. Under irakisk administration har de offentliganställda full lön. Hamnar området i KRG riskerar lönerna att sänkas.
– Nu tänker folk mer på hur de ska överleva än på politik, säger Srood Maqdasi.