Om det som kallas svenska tillstånd

●●”Vad gör ni här?” ”Varför kommer ni hit bara när det har hänt något?” ”Varför skriver ni bara om problem?”

Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö – och misstänksamma reaktioner jag har stött på när jag har presenterat mig som journalist i dessa områden som polisen bedömer som särskilt utsatta.

De här mötena tänkte jag på när jag bevakade valrörelsen i Norge för ett tag sedan. Ja, det låter kanske lite udda men just svenska Rinkeby blev ett slagträ i den norska valkampen i en dramaturgi signerad invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug (högerpopulistiska Fremskrittspartiet).

Hon besökte Sverige och Rinkeby för att lära sig ”så att vi inte får liknande tillstånd i Norge”, men mer än att lyssna och ta till sig verkade hon vara upptagen med att i synnerhet till utsända norska journalister varna för ”svenske tilstander”.

Det uttrycket har ända sedan 1990-talet förekommit i Norge när man har velat använda grannlandet som ett varnande exempel, ett Sverige som har haft en betydligt mer generös invandringspolitik än de övriga nordiska länderna.

I dansk debatt finns en liknande tendens, och ingen har väl glömt Donald Trumps ”look at what happened last night in Sweden” samt hans upprepade inlägg om att invandringen i Sverige inte fungerar med hänvisningar till tv-inslag med många felaktiga påståenden.

Förra veckan talade också den finska polisöverdirektören i en intervju om no go-zoner i Sverige och områden som polisen inte kan åka in i. I Sverige används ändå inte det uttrycket och bland annat den högsta polischefen bedyrar att man åker överallt.

● Nej, det är kanske inte så konstigt att många invånare i områdena känner sig utpekade och kan ha en defensiv inställning bland annat till oss journalister. Och jag medger att jag känner mig träffad: Visst är det ofta frågor om upplopp, kriminalitet, bilbränder och skjutningar som jag vill ställa.

För det är klart att det är något som vi måste bevaka. Ett forskarlag visade till exempel nyligen på att det i förhållande till folkmängden sker fyra till fem gånger så många skottlossningar med dödlig utgång i Sverige jämfört med Tyskland eller Norge.

Och det är i de utsatta områdena som siffrorna är högst, de som ofta är präglade av både fattigdom och en hög andel människor med invandrarbakgrund – segregationen är stor på många håll i Sverige.

Orsakerna är ändå komplexa och en förenklad rapportering slår lätt fel.

● På ”orten” finns en utbredd uppfattning att ingen bryr sig på riktigt. Det finns det säkert fog för. I somras ordnades exempelvis ett alternativ till den kända politikerveckan på Gotland i en Stockholmsförort uttryckligen för att få ut beslutsfattarna dit. Det verkar vara svårt att få till det annars.

Så klyftan finns och att överbrygga den är en ömsesidig utmaning. Viktigt är att fler röster kommer till tals och att rapportering inte enbart är problemfokuserad. Där ger jag killarna i Rosengård och Rinkeby rätt.

Tack därför också till er som vill berätta hur ni har det, trots en eventuell initial misstro. Annars blir det lätt en ond spiral där vi riskerar att enbart skriva om, men utan höra dem som berörs mest.