Äventyr med sug
Insatserna är skyhöga i Karin Erlandssons klassiskt utformade sagoroman om längtan, tillhörighet och överlevnad.
I Karin Erlandssons skarpsinniga barnboksdebut Pärlfiskaren är berättarglädjen ett starkt bärande element.
”Ögonstenen (Aqua ova) har sedan tidernas begynnelse lockat till sig pärlfiskare. Begäret pärlfiskaren drabbas av är mycket kraftigt, varför hon kan lämna sin familj och boningsort utan saknad. För de kvarlämnade är saknaden mycket stor.”
Karin Erlandssons debut inom det barnlitterära området, Pärlfis-
korades till vinnare i Schildts & Söderströms manustävling ”Berättelsen är bäst!”. Och visst är berättandet och berättarglädjen ett starkt bärande element i den mångskiktade och helgjutna romanen där pärlfiskarnas jakt på den eftertraktade ögonstenen, som ska stilla all längtan, gestaltas.
Säsongen för pärlfiske är i full gång och pärlfiskaren Miranda njuter i fulla drag av att fiska upp havets skatter. Hon anser sig vara den bästa. Efter att hennes pappa har drabbats av ögonstenens lockelse och försvunnit fiskar hon med hans forne vän Marko. Han dumpar resolut den notoriskt pratsamma lilla flickan Syrsa med de vippande hårtofsarna på Miranda. Miranda besväras av sällskapet. Hon vill ju vara sig själv nog. Hon behandlar Syrsa därefter.
Då drottningen utlyser en ny jakt på ögonstenen är Miranda övertygad om att just hon är mest lämpad. Jakten är inte ofarlig. Klämtickor (Compresa compresa) kan slå igen kring pärlfiskarna och sluka dem. Roshajar (Rosa heprantica) flockas kring pärlreven. Med sina blodtörstiga skrynkelnosar har de redan stympat flickornas kroppar. Havet har färgats rött av flytande blod då flickorna mist varsin arm. Insatserna är skyhöga i den klassiskt utformade berättelsen om längtan, tillhörighet och överlevnad.
Erlandsson behärskar elementen med bravur. Ledigt och självklart låter hon berättelsen bölja fram. Den är fyllig i sin beskrivning av de närmast mytiska landskapen. Den är skarpsinnig och avklarnad. Har sug. Gradvis inser Miranda att den enerverande Syrsa är själva ögonstenen, att systerskapet är det eftersträvansvärda.
Kartor och vägbeskrivningar är viktiga som sig bör i en äventyrsberättelse. På sin färd mot insikt mellanlandar flickorna hos fyrvaktaren Tekla i en Tove Jansson-inspirerad episod, vägen går vidare till Hildegard och hennes skola i den norra regionen och fortsätter vidare till staden där havet slutar och där den forna pärlfiskaren Lydia finns. Genomgående ställs flickor och kvinnor i berättelsens centrum. Också äventyrsberättelsens och sagans onda instans tar här kvinnlig gestalt i den onda Iberis, som utstrålar kyla och vill tillskansa sig ögonstenen. Det isande hotet från hennes girighet löper genom berättelsen.
Funktionsnormer utmanas
Undervattensscenerna är särskilt suggestiva. Syrsas breda leende då hon får följa Miranda får knappt plats i dykhuvans glugg. Flickornas stilla svävande likt sjöstjärnor innan de landar på havsbotten för att fylla ränslarna med pärlor är bara en av de detaljer som gör texten så trovärdig. Att de båda flickorna är enarmade väcker sällan uppmärksamhet i texten, utan tas för givet. Erlandsson återkommer till hur de får klara sig med en arm då de kokar gröt eller dyker efter pärlor. Också Octopoda, den åttaarmade stjärnan
på stjärnhimlen har efterhand förlorat en arm.
Forskningsinriktningen crip eller disability studies, som inspireras av kulturanalys och queerteori, har utvecklats för att motverka funktionsduglighetsnormen och sätta frågetecken kring vilka kroppar som är funktionsdugliga och vilka inte. Med sina enarmade flickgestalter tar Erlandsson i cripteorins anda utan möda ställning för diversitet.
Högläsningsromanens renässans
Pärlfiskaren är besläktad med en annan intagande högläsningsroman, Frida Nilssons Ishavspiraterna (2015), som nominerades för både Augustpriset och Nordiska rådets barnlitteraturpris, och också den skildrar systerskap till havs under enorma umbäranden. Jacob Wigelius Mördarens apa (2014), som kammade hem båda ovannämnda priser, är en annan besläktad maritim pärla i högläsningsgenren, som upplever en renässans. Båda dessa uppsöker gränsen mellan djur och människa.
Uppsåtet att fusionera element från episka giganter som Tove Jansson – muminstänket, fyren och havsmiljön – Astrid Lindgren – sagan och äventyret – samt Ilon Wikland – detaljrikedomen i bildberättandet – är uppenbart både hos Nilsson och hos Erlandsson. Risken med Tuuli Toivolas illustrationer av Pärlfiskaren, precis som Alexander Janssons illustrationer av Ishavspirater, är dessvärre att de stänger mer än de öppnar. De är väldigt slutna och detaljrika i sitt grepp, linjer harmonieras väl mycket och persongestaltningen rimmar inte med Erlandssons innerligt måleriska och gripande grepp. Dessutom är illustrationerna försedda med signeringar som inte hör hemma i sammanhanget.
Karin Erlandssons barnroman har ett brett och självklart tilltal, den växer utöver den traditionella äventyrsromanens breddar genom att utmana konventionerna, samtidigt som användningen av genregrepp är innerligen stilig. Det här är ett efterlängtat startskott för en återkomst till barnromanen och högläsningsboken som följer upp en finlandssvensk barnlitterär tradition på allra bästa sätt. ”– Hittade ni ögonstenen? – På sätt och vis, säger jag. Men mest hittade vi något bättre.”
Det här är ett efterlängtat startskott för en återkomst till barnromanen och högläsningsboken som följer upp en finlandssvensk barnlitterär tradition på allra bästa sätt. Mia Österlund Recensent