Så eskalerade konflikten

I drygt 30 år efter diktatorn Francisco Francos död var självständighet i praktiken en politisk ickefråga i Katalonien. Men den 1 oktober röstar katalanerna om självständighet från Spanien – om inte Madrid ingriper. Vi reder ut hur Katalonien hamnade i den här situationen.

SJÄLVSTYRE EFTER DIKTATUREN

Efter Francodiktaturen (1939–1975) fick Katalonien en långtgående autonomi 1979. Generalitat de Catalunya – som består av parlament, president och regering – återinfördes. Katalanskan, som varit förbjuden, blev jämte spanskan officiellt språk i regionen.

Även om en del politiska partier i Katalonien officiellt var för självständighet var det ingen hetare stridsfråga fram till 2010.

NY LAG OM SJÄLVSTYRE

Efter regionvalet i Katalonien 2003 och riksvalet 2004 styrdes Katalonien och hela Spanien samtidigt av socialdemokratiska partier för första gången sedan demokratins återinförande. Ett av den socialdemokratiske premiärministern José Luis Rodríguez Zapateros löften inför riksvalet var utökad autonomi till Katalonien.

I september 2005 godkände det regionala parlament i Katalonien med en mycket stor majoritet en ny lag om självstyre (l’estatut d’autonomia) som var tänkt att ge regionen en utökad autonomi.

KONFLIKT OM SJÄLVSTYRET

Den första versionen av autonomilagen underkändes och skrevs om i det nationella parlamentet. Men det urvattnade förslaget godkändes ändå 2006 av en stor majoritet i det katalanska parlamentet och senare av regionens invånare i en folkomröstning (74 procent röstade ja).

Lagen överklagades dock till författningsdomstolen av högerpartiet Partido Popular (PP), som då var i opposition. Efter många och långa turer underkändes den av domstolen sommaren 2010.

PROTESTER OCH VÄXANDE SEPARATISM

Författningsdomstolens beslut väckte enorma protester i Katalonien. Den 10 juli 2010 demonstrerade 1 – 1,5 miljon människor i Barcelona mot beslutet under parollen ”Vi är en nation. Vi bestämmer”.

De senaste åren har liknande massdemonstrationer genomförts i framför allt Barcelona på Kataloniens nationaldag (”La Diada”) den 11 september.

FÖRBJUDNA FOLKOMRÖSTNINGAR

Partikoalitionen CiU, som ledde Katalonien i många år efter diktaturen drev inte frågan om självständighet. Men efter massdemonstrationen 2012 gick dåvarande presidenten Artur Mas (CiU) till nyval med löfte om att en folkomröstning skulle hållas under nästa mandatperiod.

Datum för en rådgivande folkomröstning spikades senare till den 9 november 2014. Regeringen i Madrid, som nu bestod av Partido Popular, överklagade beslutet till författningsdomstolen – som förbjöd folk-

omröstningen. Den regionala regeringen och parlamentet i Katalonien trotsade till viss del förbudet och genomförde en mestadels symbolisk variant av omröstningen.

81 procent svarade att de ville att Katalonien skulle bli en självständig stat. Men valdeltagandet var bara 37–42 procent.

BINDANDE FOLKOMRÖSTNING

I januari 2015 utlyste Artur Mas nyval för att låta katalanerna göra sin röst hörd i frågan. Ja-sidan, i form av valplattformen Junts pel Sí (Tillsammans för ja), vann och fick en majoritet i parlamentet. Men de fick bara 48 procent av rösterna. Partierna som var uttalat emot självständighet fick 39 procent.

Utan absolut majoritet för Junts pel Sí ifrågasattes legitimiteten för att påbörja en självständighetsprocess.

Sommaren 2015 upplöstes CiU och i januari 2016 ersattes Artur Mas som Kataloniens president av Carles Puigdemont (tidigare CiU, nu PDeCAT).

I september 2016 meddelade Puigdemont att en beslutande folkomröstning om katalansk självständighet skulle äga rum 2017 – med eller utan Madrids samtycke. I juni i år spikades datumet till den 1 oktober.

Även denna omröstning är olaglig, enligt författningsdomstolen.