Olika barn leka bäst
Filmen om drottning Viktoria och hennes muslimska betjänt gör det för lätt för sig.
Stephen Frears är som bekant ingen novis när det gäller temat olika barn leka bäst. I The Queen kolliderade Helen Mirrens drottning (Elizabeth) med premiärminister Tony Blair och i Philomena var det sörjande mamman Judi Dench som lutade sig mot Steve Coogans journalistsälle.
Samma Judi Dench dyker upp i Stephen Frears Victoria & Abdul, en verklighetsbaserad sannsaga med handlingen förlagd till sent 1800-tal. Dench (i högform) gestaltar den brittiska drottningen, kejsarinna av Indien, som i samband med ett jubileum får besök av indiern och kontoristen Abdul Karim (Ali Fazal).
Tanken är att Abdul under en ceremoni ska överräcka ett guldmynt, utan att ens av misstag ”se drottningen i ögonen”. Men riktigt så blir det inte, med den påföljd att den hopplöst ensamma och uttråkade regenten – som fått nog av fjäskande underordnade – ser till att Abdul får anställning som betjänt.
Trevlig bagatell
Snart iklär sig Abdul även rollen som religiös lärofader med uppgift att lära ut urdu och visdomar hämtade från Koranen. Inte helt överraskande reagerar den inre kretsen med sonen och jubelidioten Bertie (Eddie Izzard) i spetsen med skräck och avsky.
Det här går inte för sig – vad ska biskopen av Canterbury säga!?
Det finns givetvis många sympatiska drag i Victoria & Abdul, ett veritabelt feelgooddrama. Tänker på vänskapen över klassgränserna, på den bra sympatiska bilden av islam som här växer fram (till skillnad från de flesta indier är Abdul muslim).
Men trots de goda intentionerna känns slutresultatet både platt och tillrättalagt, kanske för att filmmakarna gör det för lätt för sig. Så utmålas de brittiska aristokraterna som ett pack utan like, alltmedan vänskapen mellan Victoria och Abdul skildras med vaselin på linsen.
Alltför sällan svider det eller fattar eld, såsom i The Queen eller The King´s Speech, en annan långväga släkting.