Från gummistövlar till känga av marknaden
Dokumentären om Nokia är intressant på många sätt, trots brist på filmisk gestaltning.
Pappersprodukter, gummistövlar och bilringar i all ära, men det var när Nokias satsning på elektronik och mobiltelefoner gav frukt som bolaget satte Finland på kartan. ”Nokia, Connecting People” och så vidare.
Som mest, i slutet av 1990-talet, hade bolaget i hemlandet hela 17 000 anställda. Och med en marknadsandel på långt över trettio procent var bolaget världsledande en bra bit in på 2000-talet. Det vill säga tills Steve Jobs och Apple lanserade Iphone och spelet i praktiken var förlorat.
I dokumentärfilmen Nokia Mobile gestaltas det Salobaserade bolagets uppgång och fall. Och intressant nog spolar man förgrundsfiguren och mångårige styrelseordföranden Jorma Ollila till förmån för innovatörerna och produktutvecklarna.
Pekskärm var ploj
Först ut, kommersiellt sett, var Mobiras ”resetelefon” som producerades i sisådär 1 600 exemplar. Följaktligen var telefoniavdelningen länge en verkstad bland andra. Men i början av 1990-talet satsade man sedan fullt ut, med uppbackning av en atmosfär som av alla de närmast sörjande betecknas som fantastiskt kreativ.
Det här var en nördarnas guldålder, ett tidevarv när man inom bolaget tävlade med varandra i form av innovationer och smarta lösningar, när den unika företagskulturen lockade till sig förmågor från när och fjärran.
Men när bonusprogrammen och miljonoptionerna – uppenbarligen ett måste när det gäller börsnoterade storbolag – kom in i bilden var det slut på det roliga. Inte bara ondgjorde man sig i offentligheten över de nya sköna belöningssystemen, även kreativiteten tog stryk.
Intressantast är dokumentären just här: i sin belysning av en företagskultur som präglades av nyfikenhet och nytänkande och som i takt med de stora stålarna blir allt fegare och latare (när en uppfinnarjocke i början av 2000-talet presenterar sin idé om en touch screen döms det ut som en ”gimmick”, en modefluga).
Uppgång och fall
Och visst inrymmer Nokia Mobile många intressanta människoöden. Ta till exempel juristen och ”Nokiamiljonären” Annu Palmu som år 2005 hoppade av, bara för att på Kimitoön grunda ett kurscenter och göra personlig konkurs.
Lite spännande är också de tokroliga kulturkollisionerna, som när utländska, intet ont anande ingenjörslöften förväntas klä sig näck i bastumiljö.
Vad synd då att dokumentären som helhet inrymmer mera information och talande huvuden än sann karaktär och originalitet.
Sina hemläxor har han gjort, Arto Koskinen, men den filmiska gestaltningen lämnar en hel del att önska. I den meningen får man nästan lust att tala om en tv-film.