Säl i sikte
Jakt Är där inte en liten krusning på vattenytan? Efter en stund säger Bo-Erik Hjerppe att det var falskt alarm. Hjerppe, som har jagat säl sedan 1973, bjuder i stället på kaffe och en smakbit av sälköttet från förra veckans jakt.
Septembernattens mörker är tätt när vi parkerar vid Christoffer Björnströms stuga i utkanten av Kvarkens naturarv i Österbotten.
Det är precis så ljust att vi kan lasta vapen och mat i båten utan ficklampa.
Björnström startar motorn och hans egenhändigt hopsvetsade aluminiumbåt går mjukt upp i planing. Själv skulle jag aldrig våga köra så fort i mörkret, men Björnström kan Iskmoskärgården som sin egen ficka.
Efter ett tag drar han av gasen. Solen har inte gått upp, men ljuset räcker för sälspaning. Christoffer Björnström och hans betydligt äldre jaktkamrat Bo-Erik Hjerppe spanar intensivt i sina kikare mot hällarna längre bort.
Här lyckades de skjuta en säl förra måndagen. Det var parets första för säsongen. I dag har vi inte samma tur. Hällarna är tomma, men vi går i land i hopp om att djuren ska lockas hit av vårt motorljud.
Medan vi spanar går solen upp som ett orangefärgat klot. Men nattkylan har skapat en dimbank ovanför det varma havet längre ut och där vill dimman inte ge med sig.
Men det är inte därför sälarna håller sig borta – de saknar revir och följer bara fiskstimmen. Det är alltså slumpen som avgör hur jakten går. Den säl som Björnström sköt här på hela 240 meters avstånd hade tillbringat hela natten på hällen.
– Pälsen var torr. Den hade sovit här, förklarar Björnström samtidigt som han pekar på strandblocket han hade placerat gevärets stativ på.
Det gäller att vänta ut den
Det är svårt att hitta gömsle här ute. Vintertid jagas säl på is, med skydd av isflak eller av tyget längst fram på en så kallad skredstång. Men under säsongen med öppet vatten gäller det att smyga på sälen eller vänta ut den på det ställe där den brukar hålla till. Är sälen i vattnet måste skottet sitta rätt i huvudet. Ligger
den på en häll är det enklare. Jakt med hagel är förbjudet. I stället jagas säl med kulvapen, och alltid från land eftersom båten inte är tillräckligt stabil för kuljakt.
– Vi använder ammunition som exploderar. Döden måste vara ögonblicklig. Annars går sälen ned och sjunker till bottnen, förklarar Björnström.
Förra veckan hade de upptäckt sälen på håll och gick i land flera hundra meter bort. Hjerppe höll båten för att den inte skulle föra oväsen medan Björnström smög sig nära. Skottet var så krävande att lotten hade fallit på den yngre jägaren utrustad med precisionsgevär, av- ståndsmätande kikarsikte och ljuddämpare.
Det har gått en timme och vi har enbart en osäker sälobservation. Det var jag som i mindre än en sekund såg en krusning och vad som påminde om en hjässa ett femtiotal meter ut.
– Kaffedags, deklarerar Bo-Erik Hjerppe och häller upp.
Han har jagat säl sedan 1973 och även skolat upp grannen Björnström. Hjerppe berättar att sälarna har dålig syn och förlitar sig på luktsinnet. Vuxna sälar saknar naturliga fiender, men vill ändå hålla koll på omgivningen. Därför ligger de vanligtvis med baklabbarna mot vindriktningen och blicken åt andra hållet.
Den svaga vinden var sydlig här förra veckan och när Björnström fick in sälen i kikarsiktet visste den redan om hans närvaro.
– Den låg med rumpan mot mig men vände just då huvudet mot mig.
Då var det redan för sent för den sälen.
Nyfiken, men skygg
Vi skjuter ut båten och fortsätter norrut, mot Mickelsörarna. Trots intensiv spaning ser vi inga sälar. Havsdimman kommer emot och vi går iland för lunch. Här gör Bo-Erik Hjerppe vår första säkra sälobserva- tion; en individ som nyfiket spanar mot oss på långt avstånd.
Men det är en ovanligt skygg individ, konstaterar vi efter en halvtimme utan flera observationer.
– Sälarna är nyfikna på motorljud eftersom de kopplar ljuden till nätfiske. Hade den visat sig en gång till hade vi tagit fram gevären och gjort oss beredda, säger Christoffer Björnström.
I stället bjuder Bo-Erik Hjerppe på sälkött från förra veckans jakt. Ryggytterfilén är smörstekt på låg värme i gryta med lök och svartvinbärssylt. Trots det dåliga ryktet smakar det riktigt gott med bröd. Själva köttet är mörkt och lite torrt med smak av inälvsmat.
Sälarna är nyfikna på motorljud eftersom de kopplar ljuden till nätfiske. Hade den visat sig en gång till hade vi tagit fram gevären och gjort oss beredda.
– Ta en bit med lite späck så smakar det riktigt bra, uppmanar Hjerppe som berättar om hur motståndsmännen kunde bo här ute i skärgården i grottor under ryska tiden.
– De levde gott på sälkött och späck. Det fyller bra och håller i gång magen.
Rönnskärssälar
Det finns två jaktbara sälarter; gråsäl och östersjövikare. Det är den senare vi jagar i dag. De betydligt större gråsälarna håller sig längre ut till havs den här tiden på åren. Båda arterna var helt fredade under en tioårsperiod åren 1987–1997. Då var de hårt drabbade av miljögifter och utrotningshotade på grund av livmoderskador. Rönnskärsverken utanför Skellefteå var en orsak.
– Vi talade om rönnskärssälar, minns Bo-Erik Hjerppe från jakten före totalförbudet:
– När vi hanterade skjutna sälar kunde klorna lossna på dem. De var döende och ingen av oss var intresserade av att äta köttet på den tiden.
Miljöarbetet har gett resultat och båda arterna är livskraftiga nu. Östersjövikaren är vanligast i Bottenviken med minst 17 400 individer medan gråsäl även finns – och får jagas – i sydvästra Finland och i Finska viken. Gråsäl är den vanligare av de två med upp till 50 000 individer i Östersjön.
Men enligt Björnström och
Förr kunde restaurangerna i Vasa ha sälkött på menyn. Vi fick täckning för utgifterna. Nu har vi i stället ett sjå med att dela ut köttet till bekanta.
Hjerppe släpar forskningen och de politiska besluten flera år efter. Det här är en orsak till ilskan bland fiskarna. Sälen är ett minst lika stort problem som skarvarna för nät- och ryssjefiskare. Vissa problemsälar har specialiserat sig på att länsa fiskebragder, och det är de här man hoppas skjuta bort.
– Skulle vi få bort de tjugo värsta kunde skadorna säkert halveras, säger Björnström som tycker att sälskyddsområdet vid Snipansgrund utanför Valsörarna borde avskaffas.
– Då skulle sälarna som håller till där skygga för fiskebåtarna i stället för att, som nu, känna sig trygga i fiskarnas närhet.
Simulerar nätutsättning
En sådan nyfiken individ dyker upp när vi just har lämnat vår lunchö. Björnström börjar simulera nätutsättning genom att slå i och ur växeln, och sälen tittar upp allt oftare, allt närmare oss. Men det är långt till land och till skjutläge.
– Jag ska försöka locka sälen mot land, säger Björnström och kör vidare i lämplig fart.
– Sälarna simmar i 7–8 knop. Den kan till och med dyka upp framför oss.
Men även den här sälen tappar intresset, och vi tvingas återvända till hamn utan jaktlycka.
– Så är det med säljakt. Vi fäller en säl ungefär var tredje gång vi går ut, säger Christoffer Björnström som ondgör sig över den korta jaktperioden för östersjövikare; en dryg månad på våren och en dryg månad på hösten.
– Här i Kvarken går det inte att jaga från vårisarna längre då vintrarna är så dåliga. Vi far ibland norrut till Karlö utanför Uleåborg med stor båt, men då går det en hel kubik bränsle. Höstjakten är i sin tur väderberoende då sälarna är som solbadare. De visar sig bara under fina dagar, och i år gick nästan hela september utan bättre väder. Vi som jagar säl har ju våra jobb och kommer oss ut bara några dagar. Under höstjakten fäller vi kanske 3-4 sälar per jaktsällskap, och vi är bara några få som håller på. Den här jakten är krånglig och dyr. Många slutar.
Vill se höjd jaktkvot
Vidare skulle jaktkamraterna vilja se en höjning av jaktkvoten. Den höjdes från 200 i fjol till nuvarande 300 i Kvarken-Bottenviken som sträcker sig från Kristinestad till Torneå.
– Inte skjuter vi bort vikaren med den här takten. Man kunde gott höja kvoten till drygt 600, vilket är jaktområdets kvot för gråsäl.
Dessutom är det olagligt att sälja sälkött inom EU sedan några år tillbaka. Enligt Björnström och Hjerppe ville man med förbudet komma åt omoralisk sälklubbning i Kanada.
– Det ledde till att den här jakten bara innebär utgifter. Förr kunde restaurangerna i Vasa ha sälkött på menyn. Vi fick täckning för utgifterna. Nu har vi i stället ett sjå med att dela ut köttet till bekanta. Man vill ju inte slänga bort det.
När vi kommer iland frågar jag vad det är som får entusiasterna att fortsätta.
– Det är både nytta och nöje, konstaterar Christoffer Björnström.
– Jag är illa rädd att det hade varit slut med fisket i Replotfjärden om ingen hade hållit ned stammen.