”Att skriva är att skapa ett universum”
20 år efter sin succédebut utmanar Arundhati Roy romangenren. I sin nya bok vill hon skapa ett universum där alla individers öden får ta plats. Bara med ett helhetsgrepp menar hon att Indiens myller och många motsättningar kan förstås.
Det kan tyckas märkligt att Arundhati Roy har hållit sig borta från skönlitteraturen i 20 år. Hennes prosa spritter av en berättarlust så stark att orden knappt verkar kunna hålla sig kvar inom pärmarna. Men att lyftas fram som Indiens nya stjärna efter succén med De små tingens gud passade henne aldrig. Särskilt inte med en ny extrem hindunationalistisk regering vid makten.
– Jag var inte stolt över att marknadsföras som Indiens nya ansikte. De nyliberala skapade en stor medelklass men de gjorde samtidigt ännu fler fattiga, säger Arundhati Roy som är ett av namnen Bokmässan stoltserar extra mycket med i år.
Skapa ett universum
I stället för att göra litterär karriär reste Arundhati Roy land och rike runt och skrev om Indien i essäer och faktaböcker. Nya Den yttersta lyckans ministerium smälter samman två decennier av politisk aktivism: romanen slänger sig halsbrytande mellan kastsystemets förtryck, Kashmirkonflikten och de blodiga pogromerna mot muslimer i staten Gujarat år 2002.
– Grymheterna i boken är inte påhittade, allt är sant, bara fiktionaliserat. Jag lever i ett land där propagandan har lyckats dölja vad som pågår, säger hon med mild men bestämd röst.
Att uttrycka verkligheten endast i essäer skulle ha varit omöjligt, menar Arundhati Roy, som ser helt andra möjligheter i litteraturen. Hur berättar man till exempel annars om nyanserna i det outtalade hot folk i Kashmir känner när en officer låtsas glömma pistolen bland de kakor han just har bjudits på? frågar hon.
– En roman handlar om luften vi andas, om allt du inte ens kan försöka att beskriva i en essä. Konflikten i Kashmir rör inte bara hur många som blir torterade eller som försvinner. Det handlar om vad ockupationen gör med befolkningen.
– Att skriva en roman för mig är som att skapa ett universum, som är komplicerat och har många lager.
Gränslös kärlek
Kärlekens trådar är också vad som binder allt samman. Arundhati Roy ville skildra relationer i ett slags oortodox form, kärlek som inte bara trotsar kön utan alla sorters gränser.
I centrum av romanen finns ”hijran” Anjum, en transkvinna som slår sig ner på en kyrkogård i Dehlis utkant, där hon samlar samhällets utstötta. Hennes starka längtan efter att bli mor leder henne på osannolika omvägar fram till ett möte med Tilo, romanens andra centrala gestalt: en arkitekt som blir aktivist och som älskas djupt av tre olika män.
Utmanar romanformen
Boken fullkomligt bågnar också av intressanta öden i marginalen. Via sidohistorier, brev, fotografier och domstolsdokument kränger historien än hit än dit.
– Jag ville skriva en roman som var som en stad, befolkad av människor där alla är en individ, inte bara en folkmassa. Jag vill att mina läsare ska veta namnen på dem de passerar.
Den som har svårt att följa med utmanar hon: ”lite jobb skadar inte”. Och hon minns sitt eget möte med litteraturen i den natursköna barndomsbyn. Var tredje månad anlände ett paket från Chennai med 100 nya böcker, som sedan byttes ut.
– Litteraturen var ett fönster ut mot världen, säger hon och pekar på det udda mötet:
– Jag satt i min lilla by och läste Tolstoj och Jane Austen, som samtidigt hade allt med oss att göra. Vi har läst om andra världar i århundraden.