En dag i Estland
En sällsynt indiansommar och färjan styr stäven mot Tallinn. Georg Ots smäktande baryton skapar Estlandsstämning ombord och vid horisonten höjer sig torn och kyrkspiror över den stränga ringmuren. Flaggan är hissad på Långe Herman-tornet precis som varje morgon till tonerna av den under sovjettiden förbjudna Mu isamaa on minu rôôm – nationalsången komponerad av Fredrik Pacius.
Vi åker österut längs det lågland som sträcker sig från Östersjön till Uralbergen. I Estland stötte jag ännu för inte så länge sedan på bilder av något som påminde om 40-talet, men nu ser man inte längre skjul av korrugerad plåt vid fält av stenkross. Inte heller trasiga redskap, omkullvälta bostadsvagnar, kvarlämnade maskiner som kraschat eller leriga trottoarer.
Bussen följer den breda strandvägen rakt förbi Estlands mest folkkära monument, Russalka. En svart ängel med ett kors i handen skådar från sitt granitblock ut över havet och Piritastranden, Tallinnbornas uppskattade badstrand. Till höger om Piritabron ligger de stolta ruinerna av Birgittaklostret och vi gör en avstickare till Skogskyrkogården. Vägen som förbereder oss för kyrkogårdens stillhet slingrar sig genom en barrskog. Här är den estniska kulturens främsta företrädare begravda, som sångaren Georg Ots.
Vi susar förbi sovstaden Mustamäe där det mot rubel langades ut cigaretter, saltgurkor och vodka och kommer till vårt mål Jägala – det största, naturliga vattenfallet i Estland. Med fart och dån brusar vattnet över den åtta meter höga kalkstensklippan. En svart rovfågel svingar sig ut ur skogsdjupet. Allt är vilt och ensamt och ger tillfälle till en stunds meditation innan vi skyndar vidare till Tallinn.
Infarten till Gamla stan är flankerad av total arkitektonisk oreda. Förfallna trähus, nya glaspalats och pompösa byggnader från sovjettiden står sida vid sida. En övergiven fabriksbyggnad har fått en svart glaskub på taket. Som fragment från olika epoker samsas det gamla och det nya. Vi tar oss till det inre av ringmuren. Hos den historiska 1500-talsskönheten råder harmoni bland pastellfärgade hus med höga gavelväggar kantade av kullerstensgränder.
När vi på färjan hem ser Estlands flacka silhuett i kalksten försvinna vid horisonten, halas flaggan från Långe Herman till ljudet en annan nationell sång – Mu isammaa armas, körverket som uruppfördes på den första estniska sångfesten i Tartu 1869. Sången blev därefter en viktig symbol för Estlands nationella uppvaknande.
Hemma igen känns det som om jag rest väldigt långt och varit borta länge.