Emily Lau ger inte upp
Kamp för demokrati Trots Kinas auktoritära utveckling och allt hårdare grepp om Hongkong lever ännu idén om ”ett land, två system”. Det säger politikveteranen Emily Lau, när Hufvudstadsbladet träffar henne under en demonstration i staden.
1991 valdes hon som den första kvinnan in i Hongkongs lagstiftande församling och har i tre årtionden kämpat för demokratin i Hongkong. I dag har hon fyllt 65 år och klivit av ledningen för Demokratiska partiet. Men slutat kämpa har hon inte då Kinas grepp om det självstyrande området har hårdnat.
Demonstranterna trängs för att ta selfies med Emily Lau. Innan de hastar vidare för att hinna med demonstrationståget som rör sig vidare trycker de ner några skrynkliga Hongkongdollar i insamlingsboxen som hon har framför sig.
– Vi får se hur mycket vi får in, det är ju regn i luften och det kanske får vissa att stanna hemma, säger Emily Lau, för dagen klädd i svarta kostymbyxor och svart pikéskjorta med kragen uppfälld.
Efter snart 30 år i politiken har hon sedan länge tappat räkningen på hur många demonstrationer hon deltagit i. År 1991 blev hon den första kvinnan att väljas in i Hongkongs lagstiftande församling.
– På den tiden fanns inga kvinnliga förebilder i politiken, så jag såg till att göra mig själv till en förebild för andra och ställde upp i valet. Jag vann över alla de andra sex manliga kandidaterna, säger hon.
Emily Lau står vid Demokratiska partiets bord, ungefär halvvägs längs rutten som demonstranterna tågar från Victoriaparken, och samlar in pengar till stöd för de aktivister som dömts till fängelse för sin roll i 2014 års demokratidemonstrationer som lamslog delar av Hongkong i 79 dagar. Den så kallade ”paraplyrörelsen” inledde sin ockupation av stadens gator i slutet av september 2014 i protest mot hur Peking ville kontrollera valet av ny chefsminister i Hongkong.
HBL:s möte med Emily Lau råkar sammanfalla med Kinas nationaldag och Hongkongborna demonstrerar ännu en gång mot Kinas allt hårdare grepp om det självstyrande området, men också mot hur den egna regeringen låter fastlandet diktera politiken.
– Vårt självstyre är under attack, och jag är rädd för att flera aktivister ska hamna i fängelse, säger Becky, en av demonstranterna.
Det är ett färgglatt protesttåg som slingrar sig fram längs Hennessy road i centrala Hongkong. En myriad av mindre och större oppositionspartier och fackföreningar viftar med flaggor i sina respektive färger, men protestramsorna är gemensamma. De kräver att Hongkongs justitiemi- nister Rimsky Yuen avgår. Detta efter att justitiedepartementet alltså överklagat de tidigare domarna mot de aktivister som ledde ”paraplyrörelsen”, och skärpt straffen från samhällstjänst till fängelse.
Demonstrationsledarna Joshua Wong, Nathan Law och Alex Chow dömdes i augusti till mellan sex och åtta månaders fängelse; en följd av politiska påtryckningar från Peking, om man frågar demonstranterna.
Emily Lau minns när hon första gången såg alla studenter som samlats på gatorna 2014.
– Det var som ett slagfält, folk var överallt. Jag blev faktiskt rätt chockad, säger hon.
Studenterna hamnade i förgrunden, men där fanns också de politiska partierna, organisationer från civilsamhället och de ursprungliga initiativtagarna till protesterna. Representanter från alla olika grupper träffades regelbundet och formade strategin. Men när det hölls presskonferenser ställde man studenterna främst. ”Alla älskade dem”, berättar Emily Lau, men konstaterar också att det blev ett problem.
– När regeringen sedan skulle förhandla talade de bara med studenterna. Och studenterna var påhejade från alla sina anhängare och hade ingen vilja att kompromissa. Det förstår man ju, alla ute på gatorna hejade på dem. Men det innebar också att man inte kom framåt i förhandlingarna och när inget hände började folk tröttna. Sedan kom mer radikala krafter in och började slåss med polisen. Vi tappade kontroll över situationen, helt enkelt, säger hon.
På den tiden var Emily Lau partiledare för Demokratiska partiet, men i fjol valde hon att inte ställa upp för omval.
– Ibland vet inte gamlingarna när det är dags att lämna. Jag ville ge plats åt en yngre generation, så jag klev av, säger Emily Lau, i dag 65 år fyllda.
Hennes kamp är emellertid inte över. De senaste åren har Hongkongs självstyre utmanats på allvar. Hongkong-tidningen South China Morning Post uppmärksammade i somras ett uttalande från Kinas utrikesministerium i vilket avtalet från 1984 som ligger till grund för Hongkongs självstyre kallades för ”ett historiskt dokument” som inte längre har ”någon realistisk betydelse”.
Under 2015 kidnappades flera personer bosatta i Hongkong av vad som misstänks vara kinesiska säkerhetsagenter, däribland den svenske medborgaren och förläggaren Gui Minhai. Han fördes bort när han befann sig på sitt semesterboende i Thailand och sitter i dag fängslad i Kina.
Emily Lau beskriver kidnappningarna som att Peking ”körde en last-
bil rakt in i den vägg som är idén om ett land, två system”.
– Folk blev verkligen chockade. Fastlandet har inte rätt att komma hit och utöva sina lagar på oss. För länge sedan sa Deng Xiaoping att vi inte skulle vara rädda, att Kina inte skulle skicka sina kadrer för att styra Hongkong. Vi skulle styra Hongkong själva. Men i dag blandar sig Peking i våra val, hur parlamentarikerna röstar, hur vi väljer ordförande till olika kommittéer. De ringer upp våra journalister och säger åt dem vad de ska och inte ska skriva, säger hon.
Med det sagt håller inte Emily Lau med dem som påstår att idén om ”ett land, två system” är död.
– Absolut inte. Vi kan fortfarande demonstrera, som vi gör nu, och vi kan diskutera de här sakerna utan att bli kastade i fängelse. Det är en fundamentalt annan verklighet än på fastlandet. Så självstyret är inte över, men hotet mot vårt system blir allt allvarligare. Det är som att sova intill en tiger, säger hon.
I ett skarpt läge, säg en våldsam konfrontation mellan Peking och Hongkong, är Emily Lau inte säker på vilka vänner hon kan räkna med.
– Storbritannien har förstås ett moraliskt och politiskt ansvar för hur det går för oss. De styrde Hongkong i 150 år och drog sig ur utan att ge oss medborgarskap eller garantier. Men jag tror inte att vi kan räkna med Storbritannien att ensamt stå upp mot Kina. Däremot bör de ha en ledande roll i att samla internationellt stöd för Hongkong och se till att vi inte står ensamma.
Efter en timme av vinkande, selfies, handskakningar och protestrop har alla 40 000 demonstranter passerat Emily Lau och hennes partiläger.
Det blev inte så många deltagare som hon hoppats på. Störtskuren som drog in över stan precis när marschen skulle börja skrämde säkert bort några. Och så är det också svårt att motivera folk att fortsätta engagera sig när man har en så mäktig motståndare som Kina.
– Under paraplyrörelsen 2014 satt folk ute på gatorna i 79 dagar, men vi fick ändå inte demokrati. Så visst förstår jag att folk blir frustrerade. Men det här tar tid. Det är viktigt att inse att när man kämpar för något så kärt som demokrati så kommer många människor att behöva göra enorma uppoffringar. Och jag tror inte att vi ens sett början på de uppoffringarna ännu.