I blicken möts vi
Filmrecension Cannesvinnaren i dokumentärklassen handlar om lyckan i att bli sedd, om det politiska i att se en människa i ögonen.
●●visages, villages
Regi & manus: Agnès Varda, JR. Premiär: 6.10.
■ ”Slumpen har alltid varit min bästa assistent”, säger Agnès Varda, en av fransk films mest intagande filmskapare, numera 89 år gammal. En av de få som kombinerat feminism och franska nya vågen i sina dokumentärer, fotografier och spelfilmer – och i livet. Gift med lika charmiga Jacques Demy till hans död 1990, en av de sex gästerna på Jim Morrisons begravning, kände alla konstnärer i Kalifornien och Paris.
reser och sjunger
I dag är hon en liten dam med enorma, klara ögon, hår i två toner (hälften vitt, hälften rött) och mera vitalitet kvar än de flesta haft under en livstid. I den flerfaldigt prisbelönta dokumentärfilmen Visages, villages samarbetar hon med den anonyma gatuartisten JR, en 34-årig hipster som aldrig tar av sig solglasögonen och är den franska motsvarigheten till Banksy. Hans specialitet är att skapa enorma fotogallerier på tomma ytor utomhus. Tillsammans reser de längs de franska landsvägarna med hans märkliga, magiska skåpbil, en fotoautomat och kopieringsmaskin i ett. I bilen gnabbas de och skämtar, talar om konst, berättar om sina liv och sjunger högt till Ring my bell på radion.
Det här må låta vimsigt och inåtvärmande. Men filmen är klok, humoristisk, varm och oemotståndlig. All films (och även all mänsklig kontakts?) kärna är att se: ansikten och landskap. I blicken möts vi, där når vi fram till varandra. Det är fruktansvärt enkelt och kräver samtidigt ett helt livs erfarenhet som konstnär att kunna se och återge människor med en sådan nyfikenhet och respekt. Trots eller tack vare att det är 55 år mellan konstnärerna hittar de varandra och deras samspel är lika improviserat, underfundigt och rikt på undertoner som Steve Coogans och Rob Brydons i filmtrilogin The trip to …
Populistbygder
De åker omkring i norra Frankrike, i de avfolkningsbygder som numera ofta röstar på Le Pen. De träffar gruvarbetare, fiskhandlare, getbönder och JR:s hundraåriga mormor. De talar med dem de råkar möta, lyssnar på deras livshistorier, fotograferar dem och limmar upp deras ansikten och kroppar på hus och i landskapet.
Mikrohistorierna kan handla om en hjälpsam postiljon eller hur människor i dag tvingas producera, producera, producera och därmed göra våld på sig själva och djuren. Bilderna kan vara på den sista kvinnan som bor kvar i en rivningshotad gruvarbetarlänga, eller hamnarbetarnas fruar som totemfigurer i enormt format på en vägg av containrar. Eller en hornprydd get eller Agnès Vardas ögon och tår (som ser ut som en ung flickas) på tågvagnar – ”nu får du se platser du aldrig sett förut”, säger JR.
Bilderna är vackra, rörande och monumentala: Esko Männikkö möter Andy Warhol. Det är fascinerande att se människornas reaktioner: hur lyckliga de blir över att vara sedda. Nån kritiker skrev att filmen inte är politisk men jag tycker motsatsen: populism och fascism stoppas med så här humanistiskt bemötande. I dag har oerhört få människor – kändisar och miljonärer – alla tillgångar, även synlighet. Medan de flesta är osynliga, onödiga och snart även arbetslösa. Att se varje människa i ögonen är i dag en politisk handling.
syn och tårar
Visages, villages handlar också om förgänglighet. Agnés Varda börjar förlora sin syn, hon ser inte längre på långt håll och får regelbundet injektioner i ögat, som hon står ut med genom att tänka på den berömda skalpellen i ögatscenen i Buñuels Den andalusiska hunden. Hon delar också med sig av ungdomsminnen, bland annat om regissören Jean-Luc Godard, som igen visar sig vara en skitstövel.
När Varda och JR gör en hommage till en av Godards filmer och springer igenom Louvrens konstskatter får jag plötsligt tårar i ögonen och vet inte ens varför. Närvaron, leken, innerligheten i deras relation? Livet som så fort rusar förbi, så lite man hinner uppleva men så mycket man ändå hinner älska? Varda säger osentimentalt: ”jag ser fram emot döden, för det kommer att vara det”.
När jag blir stor vill jag bli Agnès Varda.