Maneternas franska visit
Jag kastar mig modigt i det kallla gelébadet efter bastun. Maneterna dansar sin långsamma vals i miljoner på mig och under mig. Nästa dag är de, bokstavligen, bortblåsta. Vad lockade dem hit för en fransk visit?
I knappt två veckor hann öronmaneter i miljoner förtjusa och förfära i den nyländska skärgården. Det är kanske inte unikt, men mycket sällsynt med sådana massor av maneter.
Forskarna har inga säkra svar på om det beror på att vattnen är renare eller smutsigare. Den bästa teorin är att lämpliga vindar har skyfflat in maneterna mot kusten. Men lika snabbt som de kom försvann de.
Sällan har vi sett något liknande den manetinvasion Finska viken upplevt de senaste veckorna. På Facebook har det spekulerats ivrigt i om det beror på att våra vatten blivit renare – eller smutsigare.
– Tyvärr vet vi inte vad det beror på. Det har inte forskats tillräckligt kring våra maneter och därför saknas det dokumentation, säger forskningskoordinator Joanna Norkko vid Tvärminne zoologiska station.
– Maneterna är ofarliga så det är förstås orsaken till att ingen brytt sig om att forska i dem. Skulle de brännas så skulle läget vara ett helt annat.
Det gör de till all lycka inte. Ett manetbad känns närmast uppfriskande. Fast ogärna öppnar man förstås munnen medan man plaskar omkring i den galaktiskt pulserande gelén.
Maneterna som sakta och majestätiskt driver fram i våra vatten är så kallade öronmaneter, som på latin lystrar till det vackra namnet Aurelia aurita.
Rör sig med ström och vind
Norkkos påpekande om att det är hart när omöjligt att fånga in maneterna hela stämmer väl. Kvar på simplatsen blir bara slamsor.
Därför är de också otacksamma för forskarna. Fångar man dem med håvar så blir det bara snor kvar.
– De är ju dåliga på att simma. Därför kan den starka koncentrationen av maneter i skärgårdsvikarna hänga ihop med vindar och strömmar som packat ihop dem, gissar Norkko.
– Det är inte första gången det förekommer så här mycket maneter. Jag talade nyss med en bekant skeppare som visste berätta att det på 70-talet hände att man kunde se stora manetmattor ute till havs.
En annan teori är att det kommit in en saltpuls i Östersjön. Maneterna förökar sig inte om salthalten är under fem promille. Salthalten i Finska viken ligger mellan noll och sex promille. Vattnet är saltast utanför Hangö, medan salthalten närmar sig noll ju längre österut vi kommer.
– Maneterna har antagligen fötts längre söderut, säger Norkko.
Deras sexliv är föga upphetsande, men manetens födelse och liv är en kort och vacker saga.
De förökar sig så att hannarna avger sädesceller i sammanhängande strängar, som äts upp av honorna. Befruktningen av äggen sker inne i honans mage.
Frukten av denna prosaiska kärleksakt blir små oansenliga larver som faller ned på havsbottnen. Där utvecklas de till polyper och kan leva som sådana i flera år innan det är dags för nästa livsfas.
Polypen börjar dela sig på tvären. Den påminner om en stapel tallrikar som svajar där nere i det tysta djupet, som om de bars in i köket av en berusad servitör. Småningom utvecklas varje tallrik till en ny manet som stiger till ytan.
Öronmaneten är ofarlig
När maneten väl blir synlig för våra ögon är den i själva verket redan på sin ålders höst.
– De dör på hösten och sjunker till bottnen. Ibland kan man se någon enstaka manet till och med efter julen, säger Joanna Norkko.
Det sker över en natt. Ännu på lördagen var det manetfest i stranden. På söndagen kunde man se några vilsna och bortkomna håglöst drivande stackare. Den hårda blåsten hade tydligen skingrat dem och de hade kanske sjunkit ner på bottnen till den sista vilan.
För oss är maneterna helt ofarliga. Norkko säger sig aldrig ha hört om några allergiska reaktioner mot öronmaneterna. Men för fiskyngel och plankton är öronmaneten en riktig mördarmanet. Med de korta bränntrådarna tar maneten livet av småkrypen. Bränntrådarnas effekt på människan är så svag att vi inte lär känna av den, utom eventuellt i munnen.
Även om man inte med säkerhet vet om vattenkvaliteten inverkat på manetinvasionen tyder den kraftigt ökade förekomsten av blåstång på att vattnet blivit renare.
Joanna Norkko påpekar dock att blåstången fortfarande verkar trivas bara i ytvattnet. På åtta till tio meters djup ser man den ännu just inte.
Saboterar kraftverk
Det är inte bara hos oss som maneterna med jämna mellanrum ger rubriker. I utländsk press skapar de allt emellanåt sensationsnyheter. Det sker när miljontals maneter plötsligt samlas på ett och samma ställe och täpper till kylvattenintagen till stora elkraftverk med omfattande strömavbrott som följd.
År 2009 välte en japansk trålare sedan tiotals maneter med en vikt på mer än 200 kilogram per styck fastnat i trålen.
I de varmare haven förekommer brännmaneter som tömmer badstränder som genom ett trollslag och förstör för turismen. Brännskadorna kan vara till och med livshotande.
Det har också visat sig att de hotar fiskstammarna eftersom de äter enorma mängder plankton och små fiskyngel.
Gynnas av övergödning
Havsbiologerna är osäkra om maneterna i världshaven har ökat eller inte. Forskningen är bristfällig och det kan hända att man bara skriver mer om saken nu än förr. Däremot är man ganska överens om att övergödningen gynnar maneterna. Algmassorna, som är en följd av övergödningen, konsumerar mycket syre när de ruttnar bort. Det passar maneterna för de klarar sig med relativt lite syre.
De varmare haven påverkar också maneternas fortplantning i gynnsam riktning.
I Sydkorea har man försökt få bukt på manetproblemet på olika sätt. Bland annat genom att strimla dem. Nackdelen är att det samtidigt verkar gynna deras fortplantning när likdelarna utvecklas till nya polyper.
Å andra sidan har man med varierande framgång försökt utnyttja maneterna till mat, gödsel och som råvara vid tillverkningen av blöjor.
I Asien används maneterna som råvara i sallader, sushi och till och med i glass.
På tallriken påminner maneterna misstänkt mycket om dessertkrämen, ”kiisselin”, som våra beväringar i alla tider har serverats.
Maneterna är ofarliga så det är förstås orsaken till att ingen brytt sig om att forska i dem. Skulle de brännas så skulle läget vara ett helt annat. Joanna Norkko Forskningskoordinator vid Tvärminne zoologiska station