Techno-Edith.
Då Ooppera Skaala tar sig an Edith Södergrans liv och verk sker det med stor experimentlust i gränslandet mellan opera och maskinmusik. Dansaren Minttu Pietilä och mezzosopranen Essi Luttinen representerar Ediths jag och överjag i en icke-narrativ förestä
Edith Södergran är fastbunden i sin säng, upprätt på scenen. Runt henne svävar en plågoande, en dansare, som intar skepnaden av både en annan Edith och Hagar Olsson.
– Ser du, Södergran har varit lite sjuk igen på sistone, säger regissören Janne Lehmusvuo och låter förstå att här illustreras ett instabilt psyke.
På något plan är upplägget sällsynt ostrukturerat för att handla om opera. Inget partitur eller libretto existerar, knappt ett manus, bara elva låtar som skrivits till Södergrans dikter. Knappt har man på förhand ve- tat vilka texter som skulle ingå eller i vilken ordning låtarna skulle framföras.
Det går inte riktigt att säga om samlingen borde kallas opera, album eller spellista. Men det där med att texterna sinsemellan skulle forma en dramaturgi eller stå i ett inbör- des förhållande till varandra ter sig i varje fall mindre viktigt.
– För mig är opera egentligen stämningskonst. Det viktiga är tidsepoken och mystiken, säger Janne Lehmusvuo.
Rappa tag
Föreställningen Edith Södergran – Vierge moderne som har premiär på torsdag handlar tveklöst om Edith Södergran (1892–1923), om upplevelsen av att vara poet och uppskattad av sin samtid, och om att tampas med ett bräckligt psyke.
Men den handlar i lika hög grad om ett annorlunda och snabbt sätt att göra opera. Idén föddes i början av året, finansieringen skaffades i mars och kompositionsarbetet kom i gång i början av sommaren.
På scenen står en enda sångare, mezzosopranen Essi Luttinen, medan musiken skapas av två musiker, Antti Rasi och Janne Storm, och deras datorer. Viktig är också dansaren Minttu Pietilä, som både framför koreograferade solodanspartier och dialoger med Edith.
– Hon är kanske Ediths överjag, spekulerar Pietilä.
– Dansen ger ett stort tilläggsvärde och djup till en icke-narrativ opera som denna, menar Lehmusvuo.
När Antti Rasi först fick frågan om att skriva en opera, blev han paff, men också smickrad.
– Det var något jag inte hade gjort tidigare så förstås ville jag pröva på det. Men jag visste omedelbart att jag också ville jobba tillsammans med någon. Jag kom att tänka på Janne Storm, som jag hade spelat med i samma band för tjugo år sedan men som jag inte hade arbetat med tidigare.
Södergran-operan benämns ”monologmaskinopera”, vilket betyder att man genremässigt rör man sig någonstans i gränslandet mellan opera och maskinmusik, om ett sådant över huvud taget existerar. Dessutom förekommer inslag av pop, ambient, techno, trap, rap och chanson.
Arbetet med de enskilda låtarna tog allt från några timmar till någon månad och som så ofta gick komponerande hand i hand med producerandet.
– Att vi skrivit låtarna tillsammans betyder att vi arbetat med olika energifält och spänningen mellan dem. När ena stigit åt sidan har den andra tagit över, säger Rasi och Storm.
Låtarna är skrivna helt på mag-
känsla, efter hurdan stämning texterna framkallat. Först försökte man arbeta med de finska översättningarna, även om man snart fastnade för den svenska originaltexten, inte minst tack vare rytmen.
Både Rasi och Storm är helt oskrivna blad som operatonsättare och även oerfarna operadiggare. Men när herrarna funderar på varför operan som konstform inte har tilltalat dem tidigare talar de om operans generiska kvaliteter, hur lite den förnyats och hur mycket den upprepar sig.
Metamorfos
För mig personligen har det varit ett mysterium hur Ooppera Skaala, som i mitten av 2000-talet satsade på uruppföranden av komplicerade moderna verk i perifera kulturhus vid stadens utkanter, gick över till att göra bidrag för uttagningstävlingen för Eurovisionen, Bollywoodoperor och nu senast maskinmusik.
Men Janne Lehmusvuo, som arbetat med Ooppera Skaala ända sedan starten i mitten av 1990-talet, säger att utvecklingen började redan när man gjorde operor av Philip Glass som föll utanför ramarna för vad man förväntade sig av ett operasällskap i Finland i början av 2000-talet (Skaala stod bland annat för premiärinspelningen av A Madrigal Opera).
Frustrationen över operakonstens oföränderlighet skiner igenom hos Janne Lehmusvuo, men lösningen är ingalunda att begrava operakonsten utan snarare förnya den, enligt de motton man tror på.
– Inte vet jag om just den här produktionen kommer att tillföra någonting till operavärlden, men på något sätt borde man ändå utveckla konstformen. Att Nationaloperan knappt alls experimenterar med ny musikteater är verkligt synd, säger Lehmusvuo.
Det som enligt Lehmusvuo överlag skulle behövas är ett mycket intimare samarbete mellan kompositörer och textförfattare.
– Framför allt borde betydligt mera tid användas till kompositionsarbetet, så att kompositörerna i samarbete med regissörer och textförfattare skulle lära sig hur man skapar musik för scenen.
Men mera tid kräver mera pengar. Ooppera Skaalas konstnärliga ledare Essi Luttinen sticker inte under stol med att det är av delvis ekonomiska orsaker som man nu kör med en opera som blandar pop, techno och ambient. Med två musiker på scenen är produktionskostnaderna betydligt billigare än om man hade en kammarensemble eller orkester.
– Men Antti Rasi och Janne Storm tillhör de främsta på sitt område och är därför intressanta i sig själva.
En självklar referenspunkt för musiken som kombinerar en skolad röst med ett ordentligt rytmbatteri är heavybandet Nightwish. Upphovsmännen förnekar inte likheterna men framhäver en skillnad.
– Skillnaden är kanske att Nightwish använder sig av rena sångoch instrumentljud, medan vi processerar också rösten, säger Rasi och Storm. Edith Södergran – Vierge moderne har premiär i Kabelfabrikens Turbinhall på torsdag klockan 19 och ges sju gånger till 21.10. Torsdagens premiär föregås av ett samtal mellan Södergrankännaren Agneta Rahikainen och skådespelaren Lena Labart klockan 18.