Klassisk indierock med en modern prägel

Ett utpräglat modernt bandsound, men av det klassiska snittet och med ett mer konservativt tänk kring albumkonceptet – det måste vara något i den här kombinationen (eller motsättningen) som gjorde att Grizzly Bears föregående skiva, Shields, för mig kändes som en veritabel modern, 2000-talets rockklassiker.

I en intervju för popnördarnas bibel på webben, Pitchfork, berättar frontmannen, sångaren och gitarristen Ed Droste att han är så till vida gammaldags, att han fortfarande lyssnar på albumhelheter. Helst så många gånger som det krävs för att låtarna verkligen ska öppna sig (förutsatt att där finns något som initialt tilltalar?).

Basisten och multi-instrumentalisten, tillika bandets producent, Chris Taylor kompar med att han bara köper skivor på vinyl. Sådana här kommentarer gör sitt till för att jag ska ge tummen upp.

Trots att det faktiskt gått fem år sedan Shields, är det i stort sett samma igenkänneliga sound som kvartetten bygger vidare på här på sin femte fullängdare.

Utan att vara direkt experimentella – låtarna följer en traditionell uppbyggnad – lyckas man låta utpräglat modernt. Rentav progressivt, skulle jag vilja påstå. Men missförstå mig rätt.

Det handlar inte om storvulen, symfonisk rock i 1970-talsdinosauriernas anda, utan helt enkelt progressivt som i framåtsträvande. Man använder sig av en del modern elektronik till exempel, men i grunden finns också en vänt folkig prägel, vilket ger en intressant kontrast.

I helheten sitter sedan Ed Drostes sympatiska sångröst perfekt med den stiliga stämsången. Lägg till en textvärld, lite kufiskt sorgsen, som lämpligt lämnar öppet för tolkningar, utan att kännas pretto – och det mesta faller igen på sin plats.

Som helhet ändå inte lika stark som Shields.