Liv Strömquist: Det är för hotfullt att tala om klass
Serier Liv Strömquist är serietecknaren som frossar i facklitteratur och vägrar stryka medhårs. Hennes serier känns skarpsinnigt aktuella, verklighetsbaserade och skoningslöst komiska.
Liv Strömquist är uppvuxen i en konstnärsfamilj ute på landet, studerade samhällskunskap och ville bli biståndsarbetare. Hon var djupt insatt i Latinamerika, särskilt i Mexiko.
– När jag började teckna serier var jag väldigt involverad i frågor om tredje världen, flyktingar och feminism. Det kändes naturligt och självklart att skriva om de ämnen som jag tänker på hela tiden. Det finns nog en vilja att förändra samhället genom serierna, säger Strömquist.
Nu för tiden handlar serierna mer om vetenskapliga teorier som Strömquist har rotat i.
– De senaste åren har jag fått nästan all min inspiration från facktext, olika sociologiska forskare, filosofer, men också skönlitteratur.
Just nu brinner hon mest för den globala kapitalismen och hur den påverkar oss.
– Vi lever i en senkapitalistisk paradox där man vill ha tillväxt och oändlig expansion av ekonomin, samtidigt som vi lever på en planet med ändliga naturresurser.
Ambitionen i Strömquists senaste seriealbum är att väcka debatt om klassamhället.
– Egentligen tror jag att man talar så lite om klass för att det på riktigt innebär ett hot mot den rådande ordningen och den obegränsade kapitalismen. Det är ett kontroversiellt och hotfullt förslag.
– Men jag har inte svar på alla samhällsproblem, och nu blir diskussionen jätteseriös, säger Strömquist.
Jag fattar vinken och leder in diskussionen på ämnet humor.
Brist på självironi?
I Finland säger vi ofta att svenskarna saknar självironi, men är det en myt?
– Det var en intressant och rolig fördom, men stämmer säkert, också på mig. Mina album är inte så självironiska, eller vad tycker du? undrar Strömquist nyfiket.
I sitt senaste verk Uppgång och fall driver hon med sina läsare och kritiserar vänsterns moralism, men undviker att vara självreflekterande.
– När jag började var det få kvinnor som tecknade serier, och då var det väldigt ofta en slags Bridget Jones-humor. Man skrattade åt sina egna tillkortakommanden, hur ofullständig man är som kvinna, hur tjock man är, dålig på att laga mat, och saknar pojkvän. Jag ville i stället driva med makthavarna och håna patriarkatet, säger Strömquist.
Utanför Stockholmshierarkin
Strömquist räds inte att rikta knivskarp satir mot olika samhällsgrupper.
– Jag säger som jag tycker, men det kan kännas onödigt att ge sig på någon som redan är påhoppad av andra.
En orsak till att hon vågar vara så vass är att hon bor i Malmö och känner sig bortkopplad från den Stockholmscentrerade medievärldens hierarki.
– Det känns skönt. Jag är övertygad om att man måste kunna bedriva kulturkritik i ett samhälle, även om man säger något dumt.
Strömquist säger ändå att hon sällan stöter på hat, men aktar sig för att googla sitt eget namn och läsa meddelanden från anonyma.
– Det är nog värre för kvinnor som verkar på en bred front. För att kritisera mig måste man läsa mina album. Det är för jobbigt, säger Strömquist.
Kritik både åt höger och vänster
Strömquists senaste seriealbum Uppgång och fall har samma titel som en låt av Ebba Grön, och bå- da präglas av något slags punkattityd. Hennes reflektioner om pengar, makt och klass är noggranna, teoretiska och hejdlösa, men lämnar ingen att mysa i sin egen självgodhetsbubbla. Slutresultatet är aktuell och mångsidig politisk satir med roliga illustrationer och handskrivna texter.
När jag började var det få kvinnor som tecknade serier, och då var det väldigt ofta en slags Bridget Joneshumor. Man skrattade åt sina egna tillkortakommanden, hur ofullständig man är som kvinna, hur tjock man är, dålig på att laga mat, och saknar pojkvän. Jag ville i stället driva med makthavarna och håna patriarkatet.
I det första kapitlet Carpe Diem föreslår Strömquist att västvärldens livsstil egentligen är mer mindful än österländsk visdom. Den svenska företagsledaren Sverker Martin-Löf lever såpass i nuet att han använder företagets jetplan för att skjutsa omkring sin hund i världen, utan att låta sig nedslås av tråkigheter som klimatuppvärmningen, extrem fattigdom och krig.
Strömquist riktar också pikar mot välfärdssamhällets massa som ser på världen med skygglappar, och gärna delar solnedgångar och inspirationscitat på sociala medier.
Tror inte på objektivismen
Ett annat avsnitt ägnar hon åt Ayn Rand som skrev den högerpolitiska romanen Och världen skälvde – USA:s mest lästa bok efter Bibeln. Strömquist har plöjt genom alla 1 217 sidor, men är inte imponerad. Boken genomsyras av Rands egen filosofiska skola: objektivismen.
– Hennes tanke är att varje människa är självisk och att alla har nytta av att var och en drivs av egennytta. Jag tror att det är en felaktig och ytlig tolkning av hur vi människor fungerar och inte alls en bra grund att bygga ett samhälle på, säger Strömquist till Yle:s reporter.
Bokens avslutande del är också den mest omdebatterade. Strömquist svarar på frågan: Varför går det så jävla dåligt för vänstern?
Enligt Strömquist har samhällets progressiva krafter tappat tron på förändringar, saknar förbättringsförslag och fokuserar i stället på ytliga bagateller. Det leder i sin tur till ett mer instängt och intolerant samhälle där pekpinnar riktas mot vad som är gott och ont. Här använder hon den amerikanska statsvetaren Wendy Brown som informationskälla.
– Jag brukar inte göra serier som skärskådar eller satiriserar mina egna läsare. Men det tror jag nog händer i kapitlet Göra gott. Det kan vara smärtsamt att läsa för en del. Men jag tyckte det behövdes, för man kan inte bara satirisera sin motståndarsida. Då kan det bli så otroligt självgott och bara bli en narcissistisk kick.
– Utan det här kapitlet hade det känts som om jag stryker medhårs, och det är varken humorns, satirens eller samhällskritikens uppgift, säger Strömquist.