Den våldsamma amerikanska polisen
■ Kvällens Docventurespresentation, Craig Atkinsons prisbelönta dokumentär Do Not Resist (2016), målar en blodisande bild av militariseringen av det amerikanska polisväsendet. Den överväldigande våldsamma myndighetsresponsen på protesterna mot polisvåld i Ferguson, St. Louis skapade rubriker världen över, men processen som ledde fram till att polisen kunde ge sig på fredliga demonstranter med pansarfordon inleddes långt tidigare.
Då amerikanska trupper började dra sig tillbaka från Irak tvingades företagen som förser landets massiva armé med material att se sig om efter nya kunder. De hittade dem enkelt i ett samhälle där paranoian efter 11 september-attackerna ännu låg tät, och där vålds- och auktoritetsdyrkan präglade den politiska kulturen. Pansarfordon som knappt hade skrubbats rena från blodet från Bagdad och Fallujah prånglades ut till vrakpris till sheriff- och polisdepartement landet över. Det nationella säkerhetsmantrat var starkt nog att överrösta till och med den nedskärningsideologi som präglat USA sen finanskrisen 2008, och lånade pengar hindrade pansarfordonsbudgeten från att någonsin sina.
Förverkandelagar
■ Polisväsendet tog emot sina nya verktyg med entusiasm: en av dokumentärens mest omtalade scener är en föreläsning med den amerikanske polisutbildaren och pensionerade officeren Dave Grossman. Med flammande psykopatblick hojtar Grossman att det bästa med att arbeta som polis är sexet man har kvällen efter att man dödat någon på jobbet och att polisen är en hämnare som Batman. Hans publiks rödsvedda nackvalkar hoppar av nervöst skratt.
Grabbig skjutvapenfascination och sexuellt präglad sadism är dock inte de enda faktorerna som motiverar det amerikanska rättsväsendets övergrepp. Ibland kan motivet vara rent ekonomiskt.
Enligt så kallade asset forfeiture-lagar får polisen i vissa amerikanska delstater konfiskera obegränsade mängder egendom utan rättegång av människor som misstänks för brott, och behålla vinsten för vad de konfiskerar som bonus ovanpå sin ofta ganska obetydliga lön.
Insatsstyrkor
■ Atkinson följer med ett team av specialutrustade Swatpoliser på en av de hemrazzior som utgör den amerikanska polisens främsta metoder i dess ”krig mot droger”. De vagt äggformade medelålders poliserna, som skulle göra ett lite komiskt intryck i en riktig krigszon, nästan darrar av entusiasm då de får dra på sig svarta, militäriska uniformer och packa in sig i en maskerad bil som kör dem till ett förfallet fattigområde. Där kastar de sig hojtande ut, slår sönder fönstret på ett förfallet skjul och griper en (naturligtvis svart) familj vars blickar snarast präglas av förkrossad resignation inför spektaklet. De får sedan sitta på marken, en av dem med ett spädbarn i famnen, medan ett tiotal män med tyngre beväpning än specialstyrkorna som befriade staden Mosul från Islamiska staten vänder upp och ned på deras bakgård muttrande: ”Fan, det måste väl finnas lite gräs nånstans”.
Till slut uppenbarar sig ”lite gräs” i form av smulor i bottnen av en väska. För poliserna utgör det praktiskt nog beviset på en storskalig försäljningsverksamhet, så de konfiskerar alla de kontanter som mannen i familjen under förhör erkänt att han äger: ungefär tusen dollar.
Automatkarbin
■ Dokumentären varvar den gränslösa, själasvedande orättvisan den skildrar med absurd humor, som då en rundlätt polis med bortvänd blick förklarar för en frågande pensionär att han slagit sönder hans rutor ”av taktiska skäl”. En annan komisk höjdpunkt är den sedermera förnedrade och avskedade FBI-chefen James Comey som tappar bort sig i en svamlande emotionell monolog om monster med automatvapen. Miljön, patoset och de hotfulla un- dertonerna skulle kunna platsa i en Hollywoodfilm, men innehållet är så korkat att det får en actiondialogs svulstiga överdrifter att kännas logiska och koherenta i jämförelse.
Att ondskan i många fall är såväl korkad som komisk gör den ändå inte mindre ond, eller mindre farlig. Då skrattet klingat av och man som tittare slås av det absurda i att vara självbelåten över att inte ha råkat födas till amerikan kvarstår en malande oro. Filmens mest obehagliga episoder handlar inte om pansarfordon eller stormgevär utan om övervakningsteknologi. Också den är utvecklad i krigets Irak och sedan kreativt applicerad i nya, civila miljöer för ökad vinst, allt i den kapitalistiska innovationens namn. Och är bra mycket lättare för beslutsfattare också här i Finland att importera och applicera än pansarfordon. Yle TV2 21.00, repris fredag 23.10
OTTO EKMAN
kultur@hbl.fi