Apokalyptiska tider

● Min goda kollega har ingen aning om vad som hänt hans far. Huruvida han lever eller inte. Fadern, en gammal och simpel man, bor i semesterparadiset Puerto Rico. Det tar bara några timmar att flyga till ön som är amerikanskt territorium, men trots det har min väns idoga försök att få tag på sin far eller information om hans öde gett noll resultat. En månad efter att monsterorkanen Maria ruskade om ön och slog ut dess infrastruktur lever 80 procent av befolkningen utan elektricitet och massvis med människor saknar rinnande vatten. Det är som om en del av USA skulle ha fallit från modernitetens högplatå ner till ett annat och mörkare tidevarv. Och ändå verkar ingen riktigt bry sig. Visst, folk bryr sig, men inte så mycket som man skulle tro med tanke på hur anmärkningsvärd hela situationen i Puerto Rico är.

Det finns den rasistiska förklaringen; Puerto Rico är inte vitt och talar spanska och känns därför mindre som ”oss”. President Trump har mest fokuserat på hur dåligt ön skött sina finanser och sitt samhälle innan det drabbades i stället för att visa empati. Kanske många inte riktigt upplever Puerto Rico som en del av USA? Det är ju inte en officiell delstat. Jag tror det finns en gnutta sanning i båda förklaringarna. Men det finns ytterligare en aspekt som egentligen är så självklar att man lätt blir blind för den.

Att leva i USA just nu är som en sensorisk överbelastning av apokalyptiska signaler. Först kom syndafloden till Houston där orkanens Harveys vattenmassor slog miljonstaden ner på knä. Mindre samhällen utanför staden förstördes och tiotals människor dog. Sedan tvingade orkanen Irma halva

Amerikaner är bra på att resa sig efter ett bakslag och bygga upp sina liv, men de är sämre på att fråga sig varför katastrofen drabbat dem. Åtminstone när det gäller klimat och vapen.

Florida på flykt innan den svalde upp städer och jämnade hus med marken i Florida Keys. Därefter kom den första kategori femorkanen någonsin under modern tid att landstiga amerikanskt territorium och sparkade invånarna i Puerto Rico tillbaka till något slags 1800-tals liv.

Vad hände sedan? Jo, en på ett eller annat sätt rubbad man riggar upp en eldställning högt uppe i ett hotellrum med klar sikt mot en musikfestival och pepprar ihjäl oskyldiga människor på ett sätt som i sin absurditet och meningslöshet trotsar all beskrivning. Lägg till de värsta skogsbränderna i Kalifornien i mannaminne. Bränder som spreds sig med sådan kraft och hastighet över bostadsområden att folk överlevde och i vissa fall dog i sina simbassänger för att de inte hann undan. Och som en fond till alla dessa skeenden har Trump bjudit upp en hänsynslös, emotionellt rubbad och med säkerhet kärnvapenbestyckad diktator till en dödsdans, medan det på gatorna i USA springer idioter med facklor och hakkors och ropar på blod och gjord.

Man kan antingen bli panikoch lamslagen av alla dessa skeenden, eller så lever man vidare i sin vardag, avtrubbad i ett förståeligt försök till självbevarelse. På en individuell nivå är det mänskligt, men ur ett samhälleligt plan skadligt. Amerikaner är bra på att resa sig efter ett bakslag och bygga upp sina liv, men de är sämre på att fråga sig varför katastrofen drabbat dem. Åtminstone när det gäller klimat och vapen.