● Sven Sigurd Idman 1944-2017
Kantorn och organisten Sigurd Idman verkade under sin yrkesverksamma tid som kantor i Helsinge, Vanda 1967–1984 och i Hangö 1984–2007.
Julimånads tredje dag var en sorgens dag. En kavalkad av minnen har sedan dess gått genom mina tankar. Ett av mina första minnen av Sigurd Idman är psalmen Jag lyfter mina händer som vid en av förnyelserna i vår kyrka fick ny melodi, den skulle motsvara innehållet. Den melodin kom aldrig att vara min. Men våren 1972 sjöng vi ett arrangemang av psalmen gjort av Siggekantorn i Vanda svenska församling. Det arrangemanget lyfter
min själ till Gud.
Hör jag någon säga Uppsala, Wennerberg eller Gluntarne kommer jag ihåg honom – vännen, arbetskamraten och medarbetaren, hans humor och korta, träffande kommentarer. Någonting som träffar en kan vara ironiskt och spydigt, men inte med Sigge, hans kommentarer var alltid en källa till eftertanke, omtanke och vänskap.
Själv tror jag att jag i början av vårt samarbete kunde ge honom mindre behagliga stunder genom att inte förstå mig på hans yrkeskunskap. Vi genomförde en gång ett krävande musikuppträdande och efteråt föreslog jag att han skulle improvisera över någon melodi, utan att tänka mig för. Det skulle ha varit vänligt att först fråga, sade han efteråt. Att improvisera är inte bara flinka fingrar, påpekade han.
Gudstjänster blev jag aldrig trött på att fira med Sigge. Han hade en gåva som få. Av det psalmval prästen gav honom skapade han med musiken en fin helhet av högmässan. Med orgelspelet förmedlade han innebörden i varje enskild psalmvers och i postludiet fick söndagens budskap en bekräftelse, det var ett klingande amen. Vid förrättningarna gjorde han många anhöriga glada genom sitt personliga sätt att spela. Man kunde höra att just detta spelades speciellt för dem. Högmässa, andakt, kvällsmässa eller morgonsamling – musiken vid dem blev med honom alltid något mera än bara noter. När jag valt psalmerna hörde jag av hans musik att vi var ense om vad de skulle förmedla.
Husvagnen och hunden Beni var en del av livet under flera somrar vid våra konfirmandläger. Lägerkvällarna var alltid innehållsrika med sketcher, lekar, sånger och musicerande med Sigge och Magnar. Vi delade uppfattning om ungdomarna som var mitt i sin i snabba utveckling med hastiga infall. Det bästa var att Sigge hade humorn med, något sarkastisk, men aldrig hån. Jag kommer ihåg att ungdomarna varken förlorade sitt ansikte eller sin självrespekt när de fick en behövlig anmärkning. De visste, de kände att han – liksom vi andra vuxna – var på deras sida.
Kör var ett annat av Sigges instrument. Det var ingen skillnad om alla körer Sigge ledde var prima med endast strängt prövade sångare. Han tyckte om att leda körer och man kunde höra att sångarna utvecklades och tyckte om att sjunga under hans ledning. Alla vet att en amatörkör kan ha sångare på många olika nivåer. Men kören är inte till bara för musiken. Sigge kunde leda en proffsig kör till ypperligt fina uppträdanden, men han kunde också leda en kör som visste att bättre kan vi, men vi sjunger.