En mästerlig kameleont
Idéerna krockar som biljardbollar så det slår gnistor om det när 52 manifest läggs i munnen på 13 personer, alla spelade av Cate Blanchett.
En maffiaänka som läser dadamanifestet som begravningstal. En väderbiten lodis som vrålar ett manifest från taken så rösten spricker. En hemmafru som samlar sin beigegråa familj kring middagsbordet och ber Claes Oldenburgs konkreta, sinnliga och simpla popkonstmanifest ”I am for an art …” som bordsbön. En lärarinna med platt hår som undervisar små skrämda elever i teckning enligt von Triers danska Dogmamanifest. Och vem spelar alla dessa personer och nio till? Naturligtvis den mästerliga Cate Blanchett, denna livslevande kameleont. Ett starkt argument för att gå och se Manifesto är helt enkelt Cate: äntligen en film med henne i alla huvudrollerna. Hennes filmstjärneglans är säkerligen också orsaken till att filmen alls existerar: bitarna spelades in på två veckor kring Berlin och var först menade att bli enbart installationer, men har nu sammanställts till en sevärd helhet.
Ett annat argument är att film som handlar om idéer är en sällsynthet. För att inte tala om idéer om konst. Det må låta smalt och esoteriskt, men det är lekfullt, uppfordrande, humoristiskt och uppfriskande intellektuellt (hur ofta ställs man inför teori på film? Svar: aldrig). Manifest har den egenheten att de människor som skriver dem verkligen vill något: förändra världen, söka sanningen om konsten eller förkasta verkligheten. Den driften är i grunden dramatisk.
På museum i Helsingfors
Liksom allt som görs med stort allvar besitter texterna ofta storartad komik, vilket videokonstnären Julian Rosefeldt som regisserat och skrivit filmen är medveten om. Han har siktat in sig på läcker situationskomik genom att sammanställa text från 52 manifestförfattare och placera den i munnen på 13 personer, alla spelade av Cate. I de små scenerna, utsökt filmade och visualiserade, krockar idéer och uppslag som biljardbollar: de slår gnistor, motsäger sig själva, rinner bort i obegriplighet, ironiserar och brinner med ett vemodigt sken. Så många utopier som aldrig förverkligades. Så många helt galet begränsande idéer (som Dogma) som lyckligtvis inte blev allenarådande.
Så sent som till den 15 oktober i år kunde Manifesto ses som en installation på flera skärmar i Konsthallen i Helsingfors – en utställning på turné mellan olika museer och gallerier världen över som pågått sedan 2015. Där visades de olika inspelade manifesten över hur konsten och delvis också världen borde vara – från det Kommunistiska manifestet från år 1848 till Lars von Triers Dogma från 1995 – framförda som skilda monologer. Åskådaren kunde ströva fritt i utrymmet och välja att titta igen och igen på favoriter, eftersom manifesten spelades upp i en loop.
Filmversionen svagare
I sin hopklippta filmversion blir upplevelsen lite annorlunda: bland annat blir titeln i singularis mer logisk, eftersom filmen som form lånar sig till en berättelse med bör jan, mitt och slut. Det går inte att hitta en intrig men åskådaren söker automatiskt beröringspunkter, paralleller, likheter och olikheter mellan manifesten och rollerna. Filmen blir ett mer sammanhållet manifest som om något predikar pluralism: konst med flera röster, flera estetiska syner, flera sanningar. De enskilda manifesten blir både relativiserade och rörande likartade – de flesta skrivna av män som med sina ord ville förändra världen. Skrivs det månntro manifest i dag och i så fall var?
Som installation är Manifesto värd minst fyra stjärnor, som film kanske ändå bara tre. Det är definitivt ett problem att inte kunna se om delarna och läsa texterna, så idéerna kommer till sin rätt. På sätt och vis är Manifesto vad som på engelska kallas en entricksponny – men vilket trick den ponnyn har. Jag ler bara jag tänker på det.