Dramatisk pjäs om Finlands vapenbrödraskap med Tyskland
Helsingfors stadsteater deltar i Finlands 100-årsfirande med en pjäs om – vem annan än – Carl Gustaf Mannerheim.
TEATER ●●Mannerheim ja saksalainen suudelma.
Text: Juha Vakkuri. Regi och dramatisering: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Elina Kolehmainen. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Eradj Nazimov. Video: Toni Haaranen. Maskering: Anu Laaksonen, Jaana Nykänen. I rollerna: Asko Sarkola, Pertti Sveholm, Kirsi Karlenius, Kaisa Torkkel, Unto Nuora, Helena Haaranen, Kari Mattila, Antti Timonen, Matti Olavi Ranin, Matti Rasila, Eero Saarinen, Tommi Rantamäki. Premiär på Helsingfors stadsteater 25.10.
Även om Mannerheim är huvudperson i pjäsen Mannerheim ja saksalainen suudelma (Mannerheim och den tyska kyssen) är det här ändå inte ett personporträtt. Pjäsen behandlar först och främst Finlands kontroversiella förbindelser med Tyskland under inbördes- och fortsättningskriget.
Pjäsen är skriven av Juha Vakkuri och regisserad och dramatise- rad av Kari Heiskanen. Som Mannerheim ser vi Asko Sarkola, som i början av året gått i pension från posten som stadsteaterns chef. Han är given för rollen som den kraftige marskalken, och gör en både intensiv och mångbottnad tolkning. Sarkolas Mannerheim vågar visa personliga känslor, men förblir en värdig och stark statsman.
Inledningen är dramatiskt brutal. En hop krigsfångar ställs upp på rad och skjuts bakifrån. Storgodsägaren Hjalmar Linder (Pertti Sveholm) kommer springande och ropar att allt dödande ska vara slut, kriget är över. Linder har som vän till Mannerheim en framträdande roll i den första akten. Efter att han författat en insändare till Hufvudstadsbladet där han skarpt fördömer den vita terrorn och behandlingen av röda krigsfångar (under rubriken ”Nog med blodbad”) blir kan starkt kritiserad och söker sig till Sverige.
Föreställningen är kronologisk och de två akterna utspelar sig under två avgörande perioder i Finlands historia: strax efter inbördeskriget samt under fortsättningskriget. Pjäsen är som en dramatisk historielektion, rikt bildsatt med arkivbilder som projiceras på fondväggen. De centrala personerna presenteras på samma sätt; när en karaktär stiger fram på scenen ses hens foto och namn också på väggen. Det här gör det enklare att hänga med i händelserna även för den som inte är så historiskt kunnig och insatt i alla detaljer. Det digra programbladet med de många historiska överblickarna bidrar också till förståelsen av händelserna.
Vägskäl
Pjäsens andra akt visar hur Finland inte drevs in i fortsättningskriget, utan systematiskt förberedde sig för att med hjälp av Tyskland återerövra de områden som förlorats under vinterkriget. Den största bedriften var ändå att lösgöra sig från kriget, bryta vapenbrödraskapet med Tyskland och behålla självständigheten. Här framställs Mannerheim som hjälten som vågade bryta RytiRibbentropavtalet och sluta separatfred med Sovjetunionen.
Föreställningen beskriver de stunder då Finland befann sig vid viktiga vägskäl och tvingades välja vilken väg man skulle ta. I dessa stunder får ledarnas personliga egenskaper, deras styrkor och svagheter, en framträdande roll, som regissören Heiskanen också konstaterar i förhandsinformationen.
Förutom Finlands relation till Tyskland, får även Mannerheims privatliv plats på scenen. Han möter Kitty Linder (Kirsi Karlenius), syster till Hjalmar Linder, men deras relation kan aldrig utvecklas eftersom Mannerheim inte lyckas ta ut skilsmässa från sin fru Anastasia Mannerheim (Helena Haaranen), trots att de inte setts på tio år. Det romantiska sidospåret förblir dock svagt och aningen lösryckt och tillför inte mycket till pjäsen.
Många historiskt centrala personer får självklart också plats i skådespelet, från Svinhufvud till översten Wilhelm Thesleff och Herbert Hoover, som såg till att Finland fick livsmedelsbistånd.
Scenografin av Antti Mattila är funktionell och sober, med ett antal bord och stolar som flyttas runt efter behov, och med ståtliga väggar i mörkt trä. Vridscenen utnyttjas smidigt medan ljussättningen samt ljudplaneringen varken irriterar eller imponerar.
Det är en högst maskulint adrenalinstinn föreställning, med mycket höjda röster och nävar i borden, där kvinnor får plats endast som sekreterare eller älskarinnor, men i det här fallet må det vara motiverat.