”Det är krig nu, sade läraren”
”Det är krig nu, ryssarna anfaller så nu ska ni hastigt och lustigt skynda er hem.” Lärarinnans ord den 30 november 1939 minns Haga Liljeberg som i går. Hon var nio år och gick i andra klassen i Vallgårds svenska folkskola när bomberna började falla. 91 d
Om vinterkrigets utbrott intervjuades Haga Liljeberg i HBL 29.11.2009. Hon mindes hur klasskamraterna avhämtades i skolan av sina mammor. Men inte hon.
– Min mamma var änka. Hon städade på nätterna och tvättade andra människors byk på dagarna så jag fick springa ensam till Tavastvägen där vi bodde. Jag sprang och grät hela vägen. Jag visste inte vad krig var för nånting, bara att det var förfärligt. Det smällde och brakade överallt och en tant försökte lugna mig med att säga: ”Du behöver inte vara rädd. Ryssarna gör oss inget illa.”
Men illa, det var exakt vad ryssarna hade tänkt göra Finland. Röda arméns fältorder gick ut på att Viborg skulle intas på fyra dagar och Helsingfors på tio. Att planen misslyckades berodde mera på dålig planering, svinkallt väder och kaos i Röda armén än på Finlands skicklighet även om en förutsättning för att Finland skulle överleva var 300 000 soldaters heroiska kamp mot en flerfalt övermäktig fiende.
Startsignalen till andra världskriget, och vinterkriget, var pakten som Stalin och Hitler ingick den 23 augusti 1939. I ett hemligt tilläggsprotokoll delas Östeuropa så att Sovjet får Finland, östra Polen, Baltikum och Bessarabien. Tyskland får västra Polen.
Några dagar senare förverkligar Tyskland delningen och marscherar in i Polen. Kriget har börjat.
Också Sovjet börjar förverkliga sin andel med att gå in i Polen och sätta press på de baltiska länderna. 29 september tillåter Estland att Röda armén etablerar baser i landet, en vecka senare står Lettland i tur.
Den 5 oktober kallar Moskva en representant för Finlands regering till Moskva för förhandlingar. En folksamling på järnvägsstationen stämmer upp Vårt land och Vår Gud är oss en väldig borg för att ta farväl av delegationen som leds av J.K. Paasikivi.
Stalin kräver fyra öar längst inne i Finska viken, en marinbas på Hangö udd och att gränsen på näset flyttas några mil västerut.
Regeringen som domineras av utrikesminister Eljas Erkko anser att Stalin bluffar och svarar nej. Paasikivi däremot vill acceptera fortsatta förhandlingar. Ytterligare två gånger ska Paasikivi resa till Moskva för förhandlingar för att utverka lindrigare villkor, förgäves.
Stalin påminner att eftersom man inte kan flytta på Leningrad måste man flytta på gränsen. Också Mannerheim vädjar till regeringen att ge efter och påminner surt för Erkko att ”Finland inte har en sådan armé som dess utrikespolitik förutsätter”.
När förhandlarna sista gången lämnar Moskva är utrikesminister Molotovs avskedsord ”nu är det soldaternas tur att tala”.
Erkko hävdar fortfarande att Stalin bluffar. Mannerheim är så arg att han slutar tala med Erkko.
Förrädaren i Terijoki
När Sovjet går till angrepp den 30 november har Röda arméns stab sedan sommaren gjort en detaljerad plan för invasionen. Bland annat har soldaterna order att stanna vid svenska gränsen och artigt göra honnör för de svenska gränsvakterna.
Den viktigaste delen av planen är att en marionettregering under den finska kommunisten Otto Wille Kuusinen upprättas i Moskva. Den påstås styra landet från gränsorten Terijoki och representera de finska arbetarna. Denna exilregering ingår fred med Sovjet och lovar i propagandasändningar avskaffa analfabetismen i Finland och införa två veckors betald semester.
Löftena lät ihåliga, för tre veckors betald semester hade redan införts i Finland ...
Att utse en finsk exilregering var en stor utmaning för Kuusinen som var den enda framträdande finska kommunisten som överlevde Stalins utrensningar. Därför fick man bara ihop till sju ministrar.
Ett betydligt större problem för Röda armén var att också en stor del av officerskåren hade utplånats i Stalins mordorgie. Den ryska historikern Roy Medvedev har efteråt sagt att ”ingen armé i något krig någonsin lidit så svåra förluster som Röda armén i fredstid”.
Mannerheim tar över
Trots sitt missnöje med regeringen accepterar Mannerheim att bli överbefälhavare. På en vecka har fienden avancerat 50 kilometer, men nu har försvaret bitit sig fast vid Mannerheimlinjen. När den ryska offensiven kommer är den väntad. Röda armén slås tillbaka först i Summa och Taipale, sedan i Kollaa, Raate och Salla.
I Kollaa blir den 35åriga prickskytten Simo Häyhä legendarisk. Internationella tidningar har döpt ho nom till ”The worlds deadliest sniper” och ”The white death”. Häyhä räknade aldrig själv sina offer, andra källor uppger allt från 219 till 700 skjutna fiender. På Google ger Simo Häyhä 164 000 träffar. Häyhä såras och deltar inte i fortsättningskriget.
Fronten håller i Kollaa, kring årsskiftet försöker ryssarna göra ett genombrott i Suomussalmi för att marschera till Torneå och knipa av Finland i mitten. De motoriserade sovjetiska förbanden är beroende av vägar. Mot finländarna som är skidburna och kan röra sig i terrängen är den angripande armén chanslös. 8 000 sovjetiska soldater fastnar i en jättelik motti utan chans att bryta sig ut. För att spara ammunition väntar finländarna på att temperaturen på upp till 40 minusgrader ska göra sitt.
Krigsbytet är enormt, 37 stridsvagnar, 40 fältkanoner och stora mängder ammunition.
Finlands kamp för sin överlevnad fascinerar nu en hel värld som efter Tysklands blixtkrig i Polen inte
har andra slag att följa. Krigskorrespondenterna samlas på hotell Kämp och rapporterar dagligen om det finska undret, hur ett litet heroiskt folk slår tillbaka den ryska björnen.
”Finlands sak är vår”
Sympatiyttringar kommer från när och fjärran. Mussolini vill skicka jaktplan, Ungern lovar 25 000 man och Storbritannien säljer 12 Hawkplan.
Den enda hjälp som får någon betydelse är närmare 9 000 svenska frivilliga som tar hand om den nordligaste fronten i Lappland, av dem stupar 10 och 30 såras. Den svenska vapenhjälpen är viktigare. Henrik Meinander skriver i Finlands historia att Finland fick 84 000 gevär, 575 maskingevär, 85 pansarvärnskanoner, 104 luftvärnspjäser, 112 haubitsar och fältkanoner, 25 flygplan, 30 000 artilleriprojektiler och 50 000 000 patroner. Det var en så betydande del av Sveriges krigsutrustning att regeringen i Stockholm måste säga stopp i krigets slutskede.
I Sverige grundas direkt efter krigsutbrottet föreningar för Finlandshjälpen. ”Finlands sak är vår” försäkrar man på folkmöten över hela Sverige. Nu börjar man också skicka finländska barn i säkerhet till fosterhem i Sverige. Åren 1940– 1944 reser 63 000 barn till tryggheten på andra sidan Ålands hav.
Också andra länder vaknar och vill hjälpa. Storbritannien och Frankrike lovar skicka trupper till Finlands hjälp förutsatt att Sverige tillåter transitering. Sverige svarar nej, man vill hålla fast vid sin neutralitet och inte riskera att dras in i kriget.
Svaret väcker stor bestörtning i Finland, men också i Sverige där kung Gustav V skyndsamt måste gå ut och lindra statsminister Per Albin Hanssons kyliga svar.
Bakom svenskarnas kallsinnighet ligger oron för att den främmande expeditionen inte alls har för av- sikt att hjälpa Finland utan är på väg norrut för att ta kontroll över de svenska malmfälten. Tyskland importerar den här tiden hälften av sin järnmalm från Sverige. Stoppas malmhandeln står tysk vapenindustri inför stora problem. Tyskarna antas därför inte stillatigande följa med hur britter och fransmän tar kontroll över malmfälten. Sverige inser att man då riskerar bli en krigsskådeplats.
Erbjudandet om västhjälp för ändå med sig en bra sak för Finland, Stalin tänker om. Risken att hamna i krig med Storbritannien och Frankrike passar Sovjet sällsynt illa. Planen är att Västeuropas länder ska förblöda i kriget mot varandra så att Stalin efteråt kan skörda frukterna.
Finland får 29 januari en invit till fredsförhandlingar samtidigt som trycket ökar vid fronten. Nu har Röda armén fått förstärkningar och de olika vapenslagen koordineras bättre. Den första februari går man till storoffensiv. Två veckor senare lyckas ryssarna bryta fronten vid Summa. Stalins fredskrav den 23 februari är därför tuffa.
Regeringen har ett svårt dilemma och måste väga en tuff fred mot löftet från västmakterna om hjälp.
Ryktet att Finland är berett att sluta fred får Storbritannien och Frankrike att höja budet, nu lovar man på rak arm 50 000 man inom mars månad. Men västmakternas iver förstärker misstanken att det inte alls är Finland man vill hjälpa, man vill bara ha ett svepskäl att komma över gruvorna i Kiruna.
Fred sluts 13 februari. Bara tre veckor senare invaderar Tyskland Danmark och Norge och försäkrar sig om malmtransporterna från Sverige. I det skedet har britterna redan en egen invasionsstyrka klar att landsättas vid Narvik. Men Hitler är snabbare och vinner kapplöpningen om svenskt järn.