Gråtkvädet ska bära över sorgen
I ett halvt år, under sin pappas sista tid i livet, tog Susanna Aarnio till gråtkväden. Hon släppte ut sorgen i luften, gav den form, lät den växa till ljud i rummet. – Efteråt var jag som en trasa, men det blev också min utbildning i kvädestraditionen, s
Så här kan det se ut: Susanna Aarnio kör bil, barnen sitter i baksätet. Barnen har tagit på sig hörlurar för att slippa höra mammas helt ointressanta skivor med sorgmättade schamanistiska rituella sånger och klagolåtar från Uralbergens nordöstra sluttningar, från trakter där chanter, manser och nentser låtit sin veklagan flyga ut över öppna fält och strömmande flodvatten. Aarnio lyssnar för att lära, men också för att det känns hemtrevligt att höra långväga kolleger tolka sina djupaste känslor.
Hon säger att gråtkväden inte nödvändigtvis kräver att gråtaren kan sjunga eller har musikkunskap.
– I stället handlar det om att knyta samman text och ljud på ett sätt som låter sorgen välla fram – välla på ett kontrollerat sätt. Gråtaren, som förr oftast kallades gråterska eftersom kvädena var ett kvinnogöra som kopplades till helande och läkekonst, har i uppgift att gå in i en känslostämning utan att ändå förlora greppet om situationen.
– Nej, gråtandet är inget hysteriskt ropande, utan en process där gråtaren ger ljud åt minnen, som framförs i olika form. Det får aldrig bli så att resten av dem som är med börjar tvivla på gråtarens förmåga att alls resa sig och komma ur sin gråt.
Susanna Aarnio leder kurser i gråtandets konst och undervisar i hur man bygger upp sorgkväden med grund i den karelska traditionen. Dessutom arbetar hon med naturfotografi. I botten har hon studier i veterinärmedicin i Nederländerna och i biologi och geografi i Helsingfors; det var innan hon bytte sitt huvudämne vid Helsingfors universitet till religionsvetenskap. Bytet gjorde hon efter att ha blivit vän med professor emeritus Juha Pentikäinen, som ägnat sin forskarbana åt att studera schamaner i Sibirien och gråtersketraditionen i Vitahavskarelen.
Som ung studerande i Nederländerna arbetade Aarnio också inom hemvården. Då kom hon att vaka med döende personer och den vägen nära frågor om avsked och sorg.
Aarnio talar om hur gråtaren lär sig verser och hur nya, moderna, kväden skrivs för att passa dagens verklighet.
Gråtkvädena har i en del regioner delats in i fyra kategorier. Man har skrivit och diktat vid dödsfall och inför giftermål. Rekrytkväden har skapats när pojkar och män skickats ut i krig och i kategorin för tillfälliga kväden har klagosånger av mer personlig art platsat. Det är också den här kategorin som växer när moderna kväden skrivs.
– Gråtkväden vid död och begravning är lätta att förstå, men förr var det också skäl för gråterskorna att arbeta när en ung flicka giftes bort och kunde komma att hamna i vilket slags hushåll som helst. Det var långtifrån alltid en lyckosam händelse. Sorgekvädena handlar om att sätta ord på det som tynger och är svårt. Till exempel är dagens skolbarn många gånger stressade, deprimerade, trötta och mobbade. Ett sorgekväde kan hjälpa vid en skilsmässa eller när man förlorar sitt arbete. De här är saker vi behöver kunna göra synliga och sätta ord på, säger Aarnio. Orden. Kvädets språk bygger på repetition, naturbilder och omskrivningar.
– Det är viktigt att förstå att det här är ett sätt att hantera känslor. Det handlar om att genom ett vackert språk hantera sorgen så att den inte stagnerar som en stor svart klump i oss. Kvädena ska hjälpa oss att gå vidare och att se livets kontinuitet.
Aarnio talar om klagans natur, om hur den ska vara som ett rinnande vatten som för känslorna framåt, en kraft som bär vidare från känslan av att inget är något värt. Hon säger att sorgekväden aldrig får byggas kring känslor av bitterhet, att den självöm- kan som får en att krypa ihop och vända sig inåt inte är tankar som hör hemma i denna veklagan.
– Det är sådant man vill motverka. Sorgesångerna ska ge den barskaste och stramaste karl i församlingen en möjlighet att släppa masken, att renas tillsammans med andra. Det handlar om att högaktningsfullt ta emot sorgen och lika högaktningsfullt ta farväl av den så att en tacksamhet över det som varit och fortfarande är kan ta plats. Ett perspektivbyte, säger hon.
Själv har Aarnio via sin mors släkt rötterna i byn Haukivuori i södra Savolax. Släkten som kommer därifrån är stor och håller ihop. Där i Savolaxlandskapet växte Aarnios känsla för naturen fram och redan som liten kände hon att hon hade kontakt med naturen på ett speciellt sätt.
– Alla döda djur jag hittade begravde jag på gården och ordnade med begravningsritualer, säger Aarnio, som aldrig reflekterade över att det var underligt att tycka att man kan ha kontakt med ock-
så dem som gått bort, som har trätt över gränsen.
Det är så hon talar – om gränsöverskridandet – när hon berättar att hon nyligen sjöng en chantimansifolkens veklagan över sin moster i livets slutskede. Hon säger att hon ledde den döda till det bortomjordiska, följde moster på vägen till sin kära make. Just den tanken, att de kvarlevande kan ledsaga de döda vidare för att de inte ska komma bort sig på vägen, nämns också i en pro gradu i folkloristik som skrevs vid Åbo universitet 2014. I den undersökte Viliina Tolvanen förhållandet mellan gråtkvädens text och musikvärld och de mekanismer som håller gråten och den viktigt känslan av sorg och förstämning levande. Tolvanen kallar gråtkvädena för det eviga avskedets och den oändliga gemenskapens poesi.
Det vi talar om är egentligen en djup känsla för naturen och dess kretslopp. Låt oss betrakta Aarnio lite från sidan en sensommardag. Där ligger hon på knä i gräset framför ett ormbär som växer ur marken i blågrå ensamhet. Örtplantan har stått där sedan våren och Aarnio berättar för bäret hur fint det är. Med kameran förevigar hon det, som om hon smekte det, för det är just slutet av livsloppet, förgängelsen, hon ser som vackrast. Växter och de spår de lämnar i naturen fastnar ofta på hennes minneskort. Där finns de kvar också om de i verkligheten vissnar, viker sig och förmultnar. De har funnits, någon kan ha sett dem och någon kanske minns deras skönhet eller kraft. Så är det också med människan och de minnen sorgekvädena lyfter fram.
Aarnios egen stora sorg i dag handlar just om naturen.
– Våra förfäder levde i samklang med den, men vårt konsumtionssamhälle gör inte det längre. Jag ser att vi har ansvar för att förvalta naturen för kommande generationer, men det gör vi inte. Ändå har vi ba ra naturen till låns av dem som kommer efter oss, säger hon.
Det finns kursdeltagare som delar Aarnios sorg över vårt sätt att behandla naturen.
– En kurs kom en gång till ett kalhygge i skogen och grät över det. Kollektiv gråt ger kraft att orka med det som känns svårt.
En sorg som kom för tidigt i livet var när Aarnios bror blev sjuk och dog.
– Jag var 16 när jag miste min älskade storebror och det var en sorg vi aldrig diskuterade i familjen. Den sorgen blev en grå börda som vi fastnade i. Tur nog hade jag mina egna sätt för att komma vidare. Men alla har sina sorger. Vi har dem oberoende av ålder, kön och trosbekännelse, och de kan inte jämföras och värderas i förhållande till varandra. Jag söker hela tiden nya naturliga sätt för att integrera tradition och nutid. Just nu komponerar och skriver jag tillsammans med min dotter, som spelar altfiol. Det blir ett modernt kväde för unga kvinnor på tröskeln till vuxenlivet – en kombination av sång, gråt och altfiolens gudomliga toner.
som hör till den ortodoxa kyrkan, säger att människan alltid har en längtan efter ett sammanhang. Hon påminner om hur de karelska evakuerade talade om att de befann sig på ikonlösa stränder, långt från sina hemtrakter och sammanhang. I dag, efter att intresset för gråtkväden vaknade på nytt i början av 90talet, söker sig alla slags personer till kurser som Aarnio eller föreningen Äänellä itkijät arrangerar.
– Förr var det här ett kvinnogöra. Till exempel Lönnrot ville inte alls samla in gamla fula kärringars gråt för det passade inte ihop med nationalromantisk diktning, säger Aarnio roat.
I början av 2010 förlorade Aarnio sin far, sin farmor och farbror under loppet av några månader och höll på att bräckas av sorg. Hon sjöng sina första offentliga kväden och fick sin egen utbildning som lärare i sorgekväden klar. Sommaren det året skrev hon sedan ett annat slags, modernt kväde: En moders klagan till sin förstfödda. Här blandades den personliga sorgen över att barnet skulle flytta långt bort med tacksamheten över att dottern, den första av Aarnios fyra barn, fått sin examen. I stroferna spåras rytmer ur de ursprungliga Kalevalatexterna, en rysk vaggvisa, men också sådana personligt kärleksfulla uttryck hon brukar använda om sin förstfödda:
Känner du, tippan min, mina lågande våndor? Blir du varse den grå oro jag
ruvat på, mitt lilla aspelöv? Käraste, öppna, soliga alfågeln
min, låt mig gråta för dig, ljuvaste
irisen min.
029 080 1370, annika.rentola@ksfmedia.fi