Min konkurrent förtalar mig

Har du en fråga till KSF Medias juristteam? Sänd den till adressen juristen@hbl.fi eller per post till Juristen svarar / HBl, PB 217, 00101 Helsingfors. Frågor besvaras endast i tidningen.

Redan som liten var jag tekniskt lagd och för några år sedan satte jag upp en egen reparationsverkstad för cyklar i min hemby här i norr. I början gick allt bra, men snart visade det sig att min näringsverksamhet inte föll en annan lokal cykelreparatör i smaken: Han har bevisligen baktalat mig i byn, utan orsak betvivlat mitt yrkeskunnande och beskyllt mig för att vara endast en klåpare som cykelmekaniker. Var går gränsen för hur mycket jag måste tåla? Om jag gör en polisanmälan mot konkurrenten för ärekränkning, för vad kan jag då kräva skadestånd? Min omsättning har minskat efter att ryktena sattes i svang.

HÅRT MOT HÅRT

● Vad frågeställaren beskriver är tyvärr inte helt ovanligt inom näringslivet i Finland. Det är ändå helt olämpligt, för att inte säga otillbörligt. Så här mycket behöver man inte tåla. Frågeställarens situation kan bedömas ur både straffrättslig och marknadsrättslig synvinkel.

Att framföra ett osant och kränkande påstående om en annan person kan uppfylla rekvisitet för ärekränkning i strafflagen. Polisen utreder sådana brottsmisstankar utifrån en begäran om utredning. Frågeställarens fall förefaller överskrida utredningströskeln skäl att misstänka, men här har polisen sista ordet. Ibland anser polisen, mest på grund av resursbrist, att en ärekränkning är mer att uppfatta som en civilrättslig tvist, och låter därför bli att inleda en förundersökning.

Åtals- och domstolsprövning

Går ärendet vidare till åklagaren gör denne sin åtalsprövning. Om det finns sannolika skäl för att ärekränkning har begåtts väcker åklagaren åtal. Den springande punkten är ofta kravet på avsikt, alltså uppsåt. När det är fråga om ärekränkning opererar juristerna med sannolikhetsuppsåt. Det innebär att den som har framfört ett påstående måste ha hållit dess riktighet för att vara mer sannolik än dess falskhet, för att inte ha handlat avsiktligt. Det är därför viktigt med källkritik och användning av flera källor innan man framför kritiska påståenden om sina konkurrenter. Domstolen dömer om svarandens skuld kan fastställas utom rimligt tvivel.

I samband med straffprocessen kan frågeställarens skadeståndsyrkande prövas. Tröskeln är hög för att skadestånd ska dömas ut och ersättningen som döms ut för lidande är oftast liten – i frågeställarens fall kanske ett par tusen euro, beroende på hur omfattande spridningen av den falska och kränkande informationen varit. Utebliven inkomst som en ren förmögenhetsskada är också ersättningsgill, men i praktiken svårbevisad. Processkostnaderna i förhållande till det man kan vinna talar alltså starkt emot att sådana processer inleds. Fördelen med en ärekränkningsprocess som är en straffprocess är ändå att polisen tar fram bevisen. I en civil- eller marknadsdomstolsprocess hör denna uppgift till parterna.

Ifall ärekränkningen riktas mot frågeställarens företag, inte hans person, föreligger ingen ärekränkning. Ett företag har enligt strafflagen inte någon ära och får därför inget straffrättsligt skydd.

Lagen om otillbörligt förfarande inom näringsverksamhet stävjar och förbjuder sådant frågeställaren har råkat ut för. Lagen tolkas och tillämpas av marknadsdomstolen. Frågeställarens andra handlingsalternativ är sålunda en process vid marknadsdomstolen.

Jag rekommenderar att frågeställaren börjar med att kontakta den kränkande konkurrenten och säger ifrån att dennes förfarande inte är acceptabelt och kan rentav vara olagligt. Då kan det uppstå en dialog där konkurrenterna hittar gemensamma nämnare, utan myndigheters eller juristers inblandning. Å andra sidan kan en sådan dialog bli bränsle vid en eventuell senare tvist, och frågeställaren ska därför uttrycka sig mycket artigt och försiktigt. Om dialog inte hjälper rekommenderar jag att frågeställaren kontaktar en jurist.