Ingen frågade Finland när kejsarna lade pussel

Två gånger har Europas mäktigaste delat upp östra Europa mellan sig med katastrofala följder för Finland. 1939 ingick Hitler och Stalin en pakt som ledde till vinterkriget. Det var en repris från 1807 när kejsarna Napoleon och Alexander enades om att Ryss

Händelsekedjan som leder till att Finland efter 700 års gemenskap skiljs från Sverige börjar i staden Tilsit (i dag med namnet Sovetsk) utanför nuvarande Kaliningrad sommaren 1807. Kejsar Napoleon har slagit Österrike och Preussen och är Europas mäktigaste man.

I förhandlingar med ryska kejsaren Alexander kommer man överens om fred, men det förutsätter att Ryssland går med i handelsblockaden mot Napoleons stora fiende England och att Alexander förbinder sig att tvinga också Sverige med i blockaden. Med vapen om inget annat hjälper.

Inget annat hjälper, för kung Gustav IV Adolf som föraktar Napoleon djupt ger kejsar Alexander kalla handen. Han är så säker på att inget krig ska bryta ut att han säljer Sveriges gevärsförråd vid östgränsen till Ryssland.

Några månader senare kommer gevären tillbaka i händerna på anfallande ryska soldater. En rysk här på 24 000 man tas emot av en finsk bondearmé som till slut växer till 20 000 man. Men av dem är 7 000 placerade på Sveaborg.

Ordern från Stockholm är att armén ska retirera i väntan på förstärkningar som kan skickas efter islossningen. Armén marscherar genom Finland ända till Uleåborg innan det första slaget avgörs i Siikajoki. Det blir svensk seger som upprepas tio dagar senare i Revolax.

Nu är den ryska hären på reträtt förföljd av den svenskfinska armén. Detta går stick i stäv med den svenska krigsplanen vilket fördröjer offensiven, kanske på ett avgörande sätt.

Eliten anpassar sig

På svensk sida sätter man all tilltro till Sveaborg som anses vara en ointaglig fästning, Nordens Gibraltar. Därför kommer kapitulationen så oväntat. Utan strid ger kommendör Carl Olof Cronstedt upp den 6 maj 1808 och överlämnar Sveaborg till fienden. Förräderiet kommer som ett dråpslag som armén aldrig repar sig ifrån.

Bland finska officerare fanns från början en djup misstro mot den svenska arméledningen. Många sjukskrev sig när kriget kom, andra gick över i rysk tjänst.

Tsar Alexander förkunnade redan när kriget började att Finland skulle erövras för gott och bli ”en likvärdig del av det ryska riket”, men med bibehållna lagar och religionsfrihet.

Många i den finska eliten samarbetade från början med den angripande ryska hären. Biskop Jacob Tengström hörde till de tongivande undfallenhetsmännen som välkomnade ryssarna och lovade samarbeta. Många präster följde Tengströms väg och uppmanade i sina predikningar församlingsmedlemmar att inte göra motstånd.

Samtidigt som ledande tjänstemän, officerare och präster anpassade sig till den ryska härskaren pågick kriget för fullt i Österbotten och i Savolax där den svenska armén vann slag efter slag. Om ryssarna hade svårt att försörja sin armé långt inne i Finland så var läget inte mycket bättre på andra sidan. Den svens ka armén hade brist på allt, främst mat till soldaterna och foder till hästarna förutom uniformer, vapen och ammunition.

När ryssarna den 14 september vann det avgörande slaget i Oravais var kriget avgjort. Den svenska armén retirerade till Torneå för vinterläger. Nästa vår fortsatte kriget på svensk mark. Ryssarna marscherade över gränsen i norr fram till Kalixälven, ryska trupper invaderade Gotland och Åland, man landsteg i Umeå och i Grisslehamn och hotade Stockholm.

Fred slöts i Fredrikshamn den 17 september 1809 och gränsen drogs där den går i dag mellan Finland och Sverige. När kanonerna tystnade hade de ryska planerna på att införliva Finland med Moder Ryssland avancerat betydligt.

Misstron mot de nya härskarna var utbredd bland vanligt folk. Efter två grymma ockupationer på 1700talet fanns rysskräcken i ryggmärgen. Bönder fruktade att livegenskap skulle införas i Finland, därför fortsatte man att göra väpnat motstånd i hela landet.

Skräckskildringar spreds om hur illa vanligt folk behandlas av sina ryska herrar i Karelen, Estland och Ingermanland.

”Man lägger lera i stället för smör på brödet”, berättades det.

För eliten var det däremot lättare att göra gemensam sak med ryssarna. Man ansåg att den svenska armén än en gång hade visat att den inte klarar av att försvara Finland. I Stockholm rådde dessutom kaos, kungen var avsatt och ingen visste vem som regerade. Söderifrån hotade en franskdansk här att gå in i södra Sverige. Polen hade redan delats av stormakterna, nu riskerade Sverige att gå samma öde till mötes.

I det perspektivet tyckte många i Finland att en anslutning till Ryssland var att föredra.

I mars 1809 samlades de finska ständerna till lantdag för att svära tsaren trohet. Alexander kom själv till Borgå för att utropas till Finlands

regent. Han lovade upprätthålla Finlands konstitution och upphöjde ”Finland till nationernas antal”.

Vad han egentligen avsåg med den formuleringen har förblivit oklart. För ständerna som var på plats var det viktigare att tsaren lovade respektera Finlands lutherska tro, svenska rättsväsende och böndernas rätt till jorden, livegenskap skulle inte införas. Finland skulle styras som en stat i staten med egna lagar, lovade kejsaren.

Till hans ära hölls en lantdagsbal den 28 mars. Alexander dansade med 18-åriga fröken Ulla Möllersvärd och blev så förtjust att han följande dag reste till den möllersvärdska gården i Mäntsälä. En ny bal ordnades så att det unga paret skulle ha en möjlighet att umgås. Senare utnämndes Möllersvärd till hovdam och flyttade till Sankt Petersburg.

Den ryska charmoffensiven var inte slut här. Nu förenades Viborgs och Kexholms län, det så kallade Gamla Finland, med storfurstendömet. Det här var karelska områden som Ryssland erövrat i krig på 1700-talet. Med en gång drogs gränsen mellan Ryssland och det autonoma Finland mycket längre österut, bara ett stenkast norr om huvudstaden Petersburg.

Tsaren fortsatte sin resa från Borgå till Åbo som då var Finlands största stad. I Åbo fanns bland annat universitetet som Alexander besökte. Men Åbos dagar som viktigaste stad var räknade. Redan 1812 flyttade Alexander huvudstaden till Helsingfors. I brist på lämpliga lokaler för administrationen kunde flyttningen förverkligas först några år senare. På så sätt kom Åbo att i tio år fungera som Finlands temporära huvudstad.

Uppdraget att skapa en ny och mäktig huvudstad av det under kriget nerbrända Helsingfors gavs till Johan Albrecht Ehrensvärd som utsågs att leda byggnadskommittén.

Efter Åbo brand 1827 flyttades också universitetet till Helsingfors.