Intensiv Hjort på Åbo Svenska Teater

Jubileumspjäsen på Studioscenen handlar om makt, kärlek och hämnd.

Teaterrecension ●●Hjort Text: Josef Julius Wecksell. Regi, bearbetning, dräkter, musikdramaturgi: Erik Söderblom. Dräkter: Ellinor Hellström. Ljus: Antti Niitemaa. Frisyr och smink: Petriina Suomela. Projiceringar: Jouni Haavisto. Ljud: OlliPekka Lepovuori. Dekormålning: Markku Kunnari. På scenen: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Monica Nyman, Bror Österlund, Joona Rytkönen. Premiär 11.11 på Åbo Svenska Teater.

ära för Finlands hundra självständiga år återkommer Åbo Svenska Teater till Josef Julius Wecksells pjäs Daniel Hjort – nu med det förkortade namnet Hjort – som senast spelades på teatern 1973 i regi av Jouko Turkka. Nu är det Erik Söderblom som står för både bearbetning av texten, regi, scenografi och musikdramaturgi.

Vi befinner oss på Åbo slott alldeles i slutet av 1500-talet. Människorna på slottet är trogna den svenska (polska) kungen Sigismund, trots att han främst befinner sig i Polen. Sigismunds farbror hertig Karl huserar i Sverige och skulle själv vilja bli kung. Klas Fleming är makthavare i den finska rikshalvan och håller i trådarna på Åbo slott. Fleming var involverad i klubbekriget där österbottniska bönder gjorde uppror, och slog blodigt ner upproret. Ingen på Åbo slott är nöjd när hertig Karls beskickning kommer för att övertala dem om att byta sida från kung Sigismund till hertig Karl. Slottsfolket hotas: om de inte är villiga till sidbyte får de besök av hertig Karl själv (läs: de anfalls).

Så långt de historiska händelserna. Daniel Hjort (Peter Ahlqvist) är i pjäsen adoptivson till Ebba (Daniela Franzell) och Klas Fleming, och känner inte till sin riktiga bakgrund. När han av en gumma, som visar sig vara hans mor (Bror Österlund), får höra att hans far dödades av Fleming i klubbekriget, bestämmer han sig för att hämnas och förråda Fleming och stödja hertig Karl.

Självklart har också den olyckliga kärleken plats i detta sorgespel. Daniel är förälskad i Sigrid (Franzell), som besvarar hans känslor, men som ändå tvingas gifta sig med Flemings son Johan (Amanda Nyman).

Slutet är tragiskt i denna pjäs som kallats för Finlands Hamlet.

Högt tempo

Föreställningen håller ett högt tempo, och händelserna utvecklar sig i sådan takt att det kan vara svårt att hänga med om man inte känner till berättelsen från förut (eller har hunnit läsa det informativa programbladet). Den ursprungliga texten skriven på blankvers är visserligen bearbetad, men ändå inte helt moderniserad, vilket gör att man får koncentrera sig lite extra för att inte tappa tråden.

Dräkterna är tidsenliga och scenografin fungerande: med hjälp av tre stora flyttbara rätvinkliga gråa väggar skapas slottets vinklar, vrår och murar. Ett frågetecken är dock varför Daniel Hjort är klädd i bara underkläder.

Peter Ahlqvist gör en levande och mångsidig, psykologiskt trovärdig tolkning av Daniel. Hans kroppsspråk blir allt nervösare och hans blick allt mer härjad ju längre in i händelseutvecklingen vi kommer. Daniel verkar vara en labil människa – kanske som sin författare. Wecksell, som skrev pjäsen i 20-årsåldern, blev på grund av psykos år 1865 intagen på Lappvikens sjukhus där han tillbringade resten av sitt liv.

Mångmedialt

I föreställningen används livekamera för att projicera närbilder på karaktärerna på kulisserna, och effekten är intensiv. Ibland används mikrofoner vid sidan av scenen för att uttrycka personernas tankar eller känslor; vilket mervärdet med detta är förblir oklart.

För den här föreställningen har teatern gått in för en flermedial upplevelsehelhet. Bland annat har man på Youtube publicerat snuttar ur repetitioner, och publiken uppmuntras att fotografera under föreställningen och lägga upp bilderna på sociala medier.

Daniel Hjort har också ett eget twitterkonto, och via en app kan man se extramaterial. Hur dessa möjligheter tas emot av publiken skulle vara intressant att veta – förhoppningsvis gör teatern en uppföljning.

Den rätt jämna föreställningen tar i slutet av den andra akten ett intressant kliv och ändrar karaktär, då händelserna avbryts och i stället återges muntligen av de lakoniska skådespelarna klädda i vitt. Slutets blodbad är stiliserat och lågmält; en lyckad lösning.

Men trots allt förblir jag ändå oväntat oberörd av Daniel Hjorts öde – jag upplever föreställningen som på håll och kommer aldrig riktigt in i den.

Daniel Hjort har också ett eget twitterkonto, och via en app kan man se extramaterial. Hur dessa möjligheter tas emot av publiken skulle vara intressant att veta – förhoppningsvis gör teatern en uppföljning. PLåGAD. Peter Ahlqvist spelar Daniel Hjort i föreställningen regisserad av Erik Söderblom.

FOTO: PETTE RISSANEN