Suverän Thåström i kanonform
Thåström visar på prov på sitt kunnande och levererar en oerhört stark spelning på Circus. Det är ingen överdrift att påstå att Thåström är i sitt livs form.
Thåströms konsert på Circus lämnade inget utrymme för diskussioner. Den svenska rockikonen är i sitt livs form och levererade en briljant konsert från start till mål.
Det är redan drag under galoscherna när Sven Joakim Thåström stegar upp på Circus scen. Stämningen är på topp bland den överväldigande svenskspråkiga majoriteten i publiken. Ryggdunkningar och sidu morjens hörs i rökrummet, i baren och på toaletten. Även en hel del svenska Thåströmsupportrar är närvarande. När Thåström sedan sparkar i gång med sitt intensiva set, höjs stämning- en med flera snäpp. Thåström har intagit Circus och gör det med besked. Bluesen i Malmö inleder spelningen och jag har alltid gillat Thåströms skildringar av olika ställen som betytt mycket för honom. Thåström har en unik förmåga att hitta det bästa och det sämsta av platser utan att det blir för sentimentalt eller romantiskt.
Beväpna dig med vingar och Imperiet-låten Jag är en idiot fortsätter den imponerande starten. Thåström är en intressant artist att följa med. Samtidigt som han är ytterst närvarande för publiken, känns det ändå som om han befinner sig i sin egen värld. Det är en mycket fysisk spelning. Thåström rör sig mycket och gestikulerar vilt med sina armar och händer. Man sugs in i Thåströms universum. Det är också all orsak att lyfta fram Thåströms band med fantastiskt skickliga musiker som gitarristen Pelle Ossler, basisten Ulf Ivarsson, Niklas Hellberg på piano, Mikael Nilzén på synth och trummisen Anders Hernestam. Bandet lyckas perfekt med att i samspel med Thåström leverera ett vackert muller med en klockren precision. Speciellt roligt att se hur Ossler använder sin gitarr också som ett stråkinstrument
När Brev till 10:e våningen hörs hade man faktiskt önskat att sidu morjens och ryggdunken hade avtagit. Den lågmälda, men stämningsfulla låten med Thåströms upplevelser från Stockholm och Stockholmsförorten Rågsved med mästaren på akustisk gitarr, hade förtjänat en annan bakgrundsmatta än högljutt ordbajsande i publiken.
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce är sedan en av spelningens riktiga höjdare i ett annars också högklassigt uppförande. Thåströms ord och stavningar bokstavligen letar sig in i kroppen. Mot slutet av spelningen höjs tempot och i Old Point Bar och En vacker död stad innan det är dags för kvällens första allsång i Ebba Grön-låten Die Mauer, som 35 år efter uruppförandet inte förlorat sin betydelse. Även om texten handlar om Berlinmuren känns låten som en svidande aktuell påminnelse om hur Europa bygger upp nya murar där ingen får passera och ingen kommer förbi. När det sedan är dags för extranummer, som till exempel St. Ana Katedral, är Thåström uppe i sådana sfärer att när de sista tonerna för kvällen sakta ebbat ut, befinner man sig i ett upprymt tillstånd.
Thåström bevisar med all tydlighet att han med drygt 40 år i branschen inte är någon föredetting vars bäst före-datum gått ut. Thåström är i särklass och med fog Sveriges enda riktiga rockstjärna. Han är en artist som inte behöver jämföras med någon annan. Han är Thåström, så som vi vill ha honom. En vädjan är på sin plats till Thåström: ”Snälla lägg aldrig av”.