Gorillan i rummet
Nu är den här, Ruben Östlunds omtalade film som vann Guldpalmen i Cannes i våras. The Square är en mycket rolig samtidssatir, även om konstvärldskritiken också har en bismak av populism och misogyni.
Det finns något evigt pubertalt i bästa mening hos Ruben Östlunds filmer. Upproriskhet, gapflabb åt löjliga vuxna auktoriteter, total oräddhet för att klämma på samhällets smärtpunkter, ofta vita privilegier. Play behandlade fördomar mot ickevita, djupt rotade redan i barn, Turist medelklassmannens feghet. Ämnen som ras och kön berör precis alla, men i hans nya sedeskomedi The Square tar sig Östlund an ett smalare område: kulturmannen. Det gör filmen mindre farlig och eldfängd – samtidigt som den kunde ha tagit djupare, om Östlund hade valt att ta sin hjälte lite närmare sig själv och ta kulan i sitt eget bröst. Jag tycker också han kunde ha försvarat konsten.
Christian (Clas Bang) är konstnärlig ledare för konstmuseet i Stockholm, en så privilegierad man att hans liv nästan är vadderat: kör runt i en Tesla, omgiven av så smakfull minimalisminredning att den förefaller obebodd. Stockholm glänser men alla tiggare och all mänsklig kontakt ignoreras. Christians jobb verkar gå ut på att skapa innehåll för konstverk som till synes är tomma. Ett sådant är en ruta som inrättas på museets gård efter att statyn på en ridande kung avlägsnats – en tom ruta där vanliga människor ska mötas med respekt och empati och altruism.
Publikfriande
Det lurar alltid en viss populism i att säga att modern konst är löjligt – alldeles för många människor håller med. Å andra sidan är det lite läckert att vinna en guldpalm i Cannes med en nidbild av kultureliten i förgyllda salar – det är självklart oemotståndligt lockande för en filmjury att få känna sig träffad och demonstrera sin självironi. Jämfört med fjolårets komedifavorit i Cannes Min far Toni Erdmann (som inte vann pris) håller Östlund tonen, den lite ytliga, satiriska och jävligt snygga ända till slut – fast filmen är för lång, 142 minuter. Ingen kan förneka att Östlund är en rasande bra filmberättare, i synnerhet på scennivå. Hans bilder är skarpa och effektiva och garanterat influerad av Roy Andersson utgör de starka tablåer som vibrerar av skam, obekvämhet och det nervösa skratt som då uppkommer. I bästa fall handlar det om igenkänning där publiken urskiljer sitt eget beteende, som sin egen selektiva anständighet.
Samtidssatir
Till Östlunds styrkor hör att filmerna är så totalt samtida och statuskänsliga – kolla på de unga mediekillarna som talar om hur konst konkurrerar med katastrofnyheter om konsumenternas tid och uppmärksamhet: deras hår, deras kläder, deras habitus. Eller cheerleaderflickorna på slutet och deras föräldrar. Eller tiggarna, vars roll är densamma i alla rika stora europeiska städer – som på ett spöklikt sätt blivit likriktade, utan att vi riktigt har märkt det (vilket också torde vara en orsak till filmens Cannesframgång: historien kunde lika väl utspela sig i Frank- furt eller Paris eller Los Angeles eller Madrid). Här är Östlund alltid klockren, så hans filmer blir i framtiden dyrbara titthål in i historien: så här såg vi ut 2016, det här talade vi om.
Ofta är The Square en mycket rolig film. Det är roligt då han grillar den svenska undfallande toleransen som egentligen är feghet och konformism. Det är roligt när museibesökarna rusar som lämlar till buffébordet. Det är roligt när han släpper loss apan i rummet, både i mänsklig och djurlik skepnad, och bara för att han kan.
Kvinnoförakt
Men jag tycker mig se en lätt misogyn bismak – vad är egentligen roligt med rollfiguren Anne (Elisabeth Moss i en av de mest pinsamma samlagsscenerna någonsin), med deras strid om kondomen, med det lätta föraktet mot kulturtanterna? Det finns en lång tradition hos europeiska filmkonstnärer som till exempel Bunuel och Visconti av att häckla den borgerliga kulturpubliken. Poängen är alltid att människorna i kulturmaffian är levande döda – alltså även människorna som jobbar med konsten, som Christian och hans kolleger – och därmed inte vågar möta verkligheten annat än i dess bleka och trygga återsken, nämligen konsten. Konstnärerna är vitala men tvungna att hora för dessa mecenater. Ingen vill möta riktig smärta, riktig aggression, riktig djuriskhet – och den plågsamt utdragna (och därmed typiskt östlundska) scenen där performan- cekonstnären Oleg (Terry Notary, utmärkt) släpps lös är också oförglömlig. När det sker i gyllene salar fryser folk, flackar med blicken och flyr. Förstås förekommer elitkonst i elitcirklar men min bild av konstnärer och kulturmaffian är närapå den motsatta: fattiga människor ur prekariatet som nästan utan ersättning arbetar ihjäl sig för något de älskar.
De lyckade utsätts
I viss mån verkar det ha utvecklats en formel för en Östlundfilm. Privilegierade huvudpersoner konfronteras med människor från andra samhällsklasser (eller naturkrafter) de är rädda för. I mötet kommer de till korta och gör något idiotiskt som nästan alltid beror på deras uppblåsta känsla av berättigande. Misstaget skäms de sedan för och försöker dölja med alla medel. Filmen handlar om deras misstag och misstagets konsekvenser, som är mycket värre än de någonsin hade kunnat ana.
Christian är trots allt en hjälte som lär sig, jämfört med mannen i Turist (kanske det är på så vis Östlund ändå försvarar konstnärerna?). På slutet försöker han ställa allt till rätta och även om han inte lyckas tar han konsekvenserna och blir måhända en bättre människa.
Den som fortfarande står utanför alla rutor, alla system, är gorillan. Älskar gorillan!
❞ Ingen kan förneka att Östlund är en rasande bra filmberättare, i synnerhet på scennivå.
Sara Ehnholm Hielm
Recensent
SARA EHNHOLM HIELM