Är du rädd?

Vi är alla rädda för något. Det är något vi inte kan komma ifrån, vi kan försöka dölja det, men rädslan finns alltid där.

Det finns mycket att vara rädd för, men det vanligaste är att man är rädd för döden. Den är så oundviklig, så definitiv, att man instinktivt försöker i det längsta att inte tänka på den. När man är ung bryr man sig inte om den, på äldre dagar tränger den sig ändå på.

Dödstanken kan förefalla destruktiv, men den har skapat och format hela världen. Den har fört med sig önskan och hoppet om ett liv efter döden, den har skapat religionerna. Vårt samhällsliv i den västliga världen har till en del utformats av de kristna reglerna. Den muslimska världen har religionen som en direkt grundval för sina samhällen.

Det finns så mycket att vara rädd för, krig och sjukdomar till exempel. Under kalla krigets tid efter andra världskriget var det många som var konstant rädda för atombomben, numera är man mera rädd för klimatförändringen. I forna tider, under medeltiden och in i nya tiden, predikade och skrämde prästerna, rabbinerna och imamerna folk med hot om världens förestående undergång. Och visst gör en del det ännu.

Sedan finns det också vissa följdrädslor, man är rädd för det främmande i form av invandrare, flyktingar, människor med annan hudfärg, annan religion än ens egen, med annat språk, andra sedvanor. Den rädslan har skapat populismen som hänsynslöst utnyttjas av politiska ledare med maktbegär. Se bara på vad som skett i USA och Storbritannien och vad som höll på att ske i Frankrike.

Rädslan för terrorism hänger i våra dagar som en mörk dimma över hela världen, den dimman färgas röd på sina ställen av skoningslöst inbördeskrig, självmordsbombare och indoktrinerade mördare. Den rädslan kan sägas vara berättigad, den svetsar ihop hyggligt folk. Men den får inte ta överhand.

Nu har jag skrivit om vad andra är rädda för, men vad är jag då rädd för? Är jag alls rädd? Visst, jag har anlag för höjdskräck, dock inte i flygplan, men jag avskyr utsiktstorn. Lösa kor tycker jag inte om, men lösa hästar är jag rädd för. Och ormar får det att krypa i kroppen på mig. Naturligtvis är också jag innerst inne rädd för döden, men jag försöker tänka på den som en lång, skön sömn – utan värkande muskler och sjuka leder.