Tomrum blir alltid fyllda
Statsminister Juha Sipilä är politiskt oerfaren men klok nog att inte ljuga i riksdagen. Men det betyder inte att han har berättat hela sanningen om hur informerad han var om att Timo Soini skulle leda en 20-hövdad grupp på en kort vandring från den sannfinländska gruppen till en ny som improviserat fick namnet Nytt alternativ och som i dag välter kiosker i opinionsmätningarna under namnet Blå framtid.
Du har rätt, du som har den beramade vandringen på din näthinna. Den leddes av Simon Elo, inte av Soini.
Formellt. Inte kan väl någon tro att Elo var huvudaktören i den processen?
Den hade två mål. Det ena var att regeringen Sipilä skulle överleva. Det andra att Timo Soini skulle få fortsätta som utrikesminister. (Den som vill kan ändra på ordningsföljden utan att man våldför sig mycket på verkligheten.)
Men varför fortfarande älta detta drygt fem månader senare?
Ett skäl är att landets politiska regering inte förser den politiska journalistiken med konkurrerande berättelser.
Regeringen Sipilä är en stum enhet. En andefattig kropp som stöter ut ett enda budskap: Det gäller att få Finland på fötter.
Vem motsätter sig det? Men vad kännetecknar det land som hägrar i tillväxtens förlängning? Vilken människosyn bär upp regeringstrion? Vilka mål är överordnade de enskilda politiska besluten? Vilka är de kollektiva mentala projekt Sipilä & Co vill locka med finländarna i? Vilken är hans berättelse om Finland?
Verkliga ledare verbaliserar kontinuerligt en strävan utan vilken en nation reduceras – minimeras – till något sammanhangslöst.
Det har aldrig i modern tid varit så tyst kring dessa övergripande frågor – utan vilka de enskilda besluten svävar fritt.
Ett annat skäl är att dramaturgin med statsministern vid flygspakarna och den berömda u-svängen på Nådendalsvägen nyligen fick ett element till.
Det har visat sig att Timo Soinis statssekreterare Samuli Virtanen hade besökt statsministern på Villa Bjälbo på söndag kväll dagen efter att Jussi Halla-aho hade tagit över Soinis parti.
Det torde vara klarlagt – och är framför allt oemotsagt – att statssekreteraren lämnade området i bagageutrymmet på den bil som förde honom till statsministern.
Han ville inte väcka uppmärksamhet. Det är lätt att förstå. Han hade blivit sänd till statsmi- nistern av en utrikesminister som ville fortsätta i sitt drömjobb.
Samma utrikesminister som i sin blogg hade förkunnat att tanken att han skulle hoppa av sitt eget parti var sanslös. Någon Judas var han inte.
Det var den 3 juni. Tanken var inte sanslösare än att Soini hoppade av partiet drygt två veckor efter bloggutbrottet.
Vad hade Soinis statssekreterare diskuterat med statsministern under exceptionella förhållanden på en söndag?
Troligen inte EU:s nya försvarskonturer.
Statssekreteraren förnekar att han hade varit i ”tät kontakt” med statsministern under denna den sannfinländska partikongressens andra dag.
Han hade sänt ett sms och talat med honom två gånger. På en söndag. Låter inte som rutinärenden som hade kunnat vänta till måndag.
Det hade knappast gällt att få Finland på fötter.
Det hade naturligtvis handlat om hur regeringen Sipilä skulle fortsätta efter att man sågat Halla-aho. Och det gjorde man under den beramade dag då herrar Orpo och Sipilä plötsligt började formulera ordet ”värderingar”.
Tjugo sedermera blå omvände herrarna snabbare än Soini hann säga Judas. Värderingarna stuvades undan. Regeringen intog den gamla lunken.
Ofrivillig fars som ett tillfälligt element raserar inte grunderna för en rationell regeringspolitik.
Att statsministern hade varit intresserad av att pejla hur hans regering skulle kunna fortsätta efter den sannfinländska kongressen måste karaktäriseras som normal överlevnadspolitik.
En regering som anser sig ha en agenda ska kämpa för dess parlamentariska plattform.
Sipilä gjorde det. Men han låtsades se åt ett annat håll.
I riksdagen vittnade han om att han inte före den sannfinländska kongressen hade några uppgifter om att den sannfinländska gruppen skulle spricka på ett för honom konstruktivt sätt.
Han har med identiska ord upprepat budskapet. Det noggrant upprepade ordvalet blottar obönhörligt att det finns en parallell sanning.
Den politiska teater som inkluderade flyg- och bilresorna i västerled spelades upp efter kongressen.
Den var ovärdig en statsminister – och, som det visade sig, presidenten. U-svängen på Nådendalsvägen skedde ju också på uppmaning av en kartläsare i Gullranda.
En statsminister har parallella uppdrag. Han eller hon är operativ chef i rikspolitiken. Det inklude- rar att samordna koalitionsregeringarnas spretande viljor och forma dem till en laginitierande kraft som svarar mot lagstiftandets kvalitativa krav.
Men, och det är alls inte mindre viktigt:
Statsministern är också en politisk ledare i intellektuell mening. Det ställer krav på statsministern som i vår politiska kultur är kraftigt undervärderade.
En finländsk statsminister som tar den rollen seriöst inser att det politiska ledarskapet inte bara handlar om beredning och beslut.
Det innefattar också skyldigheten att i en kontinuerlig dialog redogöra för i vilken framtid de enskilda besluten har en roll.
Ju mer ledarskapet kretsar kring detta, desto lättare är det för medborgaren – uppdragsgivaren – att se om den politiska logiken finns där eller inte.
En statsminister som har den kapaciteten behöver inte stå i riksdagen och upprepa delsanningar.
Han ger den politiska journalistiken vettigare uppdrag än att kolla bagageutrymmena i bilar på väg till och från Villa Bjälbo.
Ett politiskt vakuum fylls alltid av något. Det ger dessvärre episoden med bagageutrymmet en symbolik vi gärna hade varit utan.
”Vilken om Finland? är Sipiläs berättelse Verkliga ledare verbaliserar kontinuerligt en strävan utan vilken en nation reduceras till något sammanhangslöst.
Det har aldrig i modern tid varit så tyst kring dessa övergripande frågor – utan vilka de enskilda besluten svävar fritt. TORBJöRN KEVIN f.d. chefredaktör för Åbo Underrättelser