När mördare blev hjältar

Sigrid Maria Puutanen är 23 år gammal och har fungerat som sanitär under kriget. När de röda kapitulerar är hon en av 13 000 fångar som stängs in på lägret i Lahtis. Puutanen kommer i den bestialiska officeren Hans Kalms väg och avrättas liksom över 500 a

Det är forskaren Marjo Liukkonen som utrett det höga antalet kvinnor bland fångar och avrättade i Hennala. Men mönstret var detsamma i hela landet, Hans Kalm var bara en av många blodtörstiga unga män som 1918 kunde ge utlopp för ett besinningslöst hat. Efter flera massmord på röda fångar, som påtalats, kunde någon ha tyckt att Hans Kalm inte var lämpad som kommendör för lägret i Lahtis, men någon annan tyckte tvärtom med blodbad som följd.

Kalm ställdes aldrig till svars för det han gjorde 1918. Tvärtom utsågs han 1941 till kommendör för lägret för sovjetiska krigsfångar i Naarajärvi. Efter ett år tvingades Kalm avgå för att hans läger hade den i särklass högsta dödligheten. I stället åkte han till Tyskland för att vidareutbilda sig.

Sådana som Hans Kalm fanns det gott om 1918. Bödeln i Västnyland, Erik Grotenfelt, som efter kriget ledde krigsrätten och exekutionsplutonen i Västankvarn är förebild för en romanperson i Kjell Westös Där vi en gång gått. Grotenfelt delade ut åtminstone 60 dödsdomar.

På röda sidan fanns lika bestialiska män som inte kunde sluta när de fått smak för att döda. Lauri Kara hörde efter kriget till de mest eftersökta krigsförbrytarna. Han ledde exekutionsplutonen som på krigets första dag den 1 februari sköt ihjäl 17 obeväpnade unga män som var på väg norrut för att ansluta sig till de vita trupperna. Bland offren fanns tre bröder Thomé, William, Valter och Ivar.

Kara ledde ett av rödgardisternas flygande kommandon som gjorde insatser bakom frontlinjen. Över hundra äkta eller inbillade fiender fick sätta livet till. Efter kriget tillfångatogs Kara, men lyckades fly och ta sig till Ryssland där han stupade 1919.

Som ställföreträdare avrättades i stället hans hustru Elsa. Dödsdomen motiverades med att hon var gift med ”en känd storskurk”.

Utbredd misär

Utvecklingen till det som skulle bli Finlands inbördeskrig (eller frihets krig, klasskrig, medborgarkrig, revolution, uppror m.m.) var inte oundviklig. Tvärtom hade demokratin etablerats och Finland 1917 fått den första socialistledda regeringen i världen. I Oskari Tokois senat mellan mars och augusti hade socialdemokraterna och borgarna lika många platser. Man förberedde många av de reformer arbetarrörelsen kämpat för i decennier.

Problemet var att misären blev allt värre i skuggan av första världskriget. Efter marsrevolutionen i Ryssland upphörde alla arméns beställningar i Finland. Plötsligt stod 40 000 personer i krigsindustrin och 30 000 som utfört befästningsarbeten utan utkomst. Matbristen var stor och priserna sköt i höjden med svält som följd.

I dessa oroliga tider tog Finland de avgörande stegen mot självständighet. Redan den 18 juli godkände riksdagen maktlagen som innebar att Finlands högsta beslutande organ blev riksdagen, inte längre ryska kejsaren.

Svaret från en vred premiärminister Kerenskij var att upplösa riksdagen och utlysa nyval. Men den nya riksdagen med borgerlig majoritet skyndade sig 15 november, en vecka efter bolsjevikernas kupp, att upprepa att Finlands riksdag nu var den högsta beslutsfattaren.

För att understryka oberoendet följde en separat självständighetsdeklaration den 6 december. Efter det började den av P.E. Svinhufvud ledda senaten målmedvetet arbeta för att självständigheten skulle förverkligas.

Lenin erkände Finlands suveränitet på nyårsafton, men uppmanade Finlands arbetare att följa sina ryska bröders exempel och ta makten. I den nya socialistiska världsordningen skulle gränser sakna betydelse, planerade Lenin och lovade de röda vapenhjälp.

Mordet i Mommila

Samma natt som Lenin tog makten i Ryssland kulminerade våldshandlingarna i Finland på Mommila herrgård i Tavastland. Lantbruksrådet Alfred Kordelin fick objudna gäster på sin 50årsdag. En anställd som fått sparken ledde en grupp ryska matroser till herrgården och mördade Kordelin och hans inspektor. En vecka senare lamslogs Finland av generalstrejk.

Redan tidigare hade skyddsgarden grundats på bägge sidor. Efter marsrevolutionen chockades allmänheten i Finland av ryska matroser och soldater som jagade sina officerare längs gator och torg och stack ihjäl dem. På borgerligt håll fruktade man dessa ryska revolutionärer, i januari fanns fortfarande 42 000 soldater kvar i landet.

Vänstern och de fackligt aktiva fick ökat självförtroende av händelserna i Ryssland, tongångarna blev allt fränare. För att upprätthålla ordningen började man redan på våren 1917 grunda vita skyddskårer. I januari 1918 fanns 500 kårer över hela landet med 40 000 medlemmar. Detta skulle bli den vita armén i det förestående kriget.

På vänsterhåll bromsade ledningen för socialdemokraterna anhängarnas iver att grunda egna garden. Man ville fortfarande genomföra socialismen på parlamentarisk väg. Men allt fler började tala för en militant lösning och upplösningen av riksdagen sommaren 1917 fick upp

retade vänsteranhängare att strömma till röda garden. I januari hade 30 000 anslutit sig.

Generalstrejken i november fungerade som generalrepetition för vad som komma skulle. 22 personer dog i sammanstötningar mellan röda och vita garden.

Röd demokrati

Den 12 januari gav Svinhufvud generallöjtnant Gustaf Mannerheim i uppdrag att skapa en stark ordningsmakt i landet och bli överbefälhavare för skyddskårerna som två veckor senare förklarades vara den lagliga regeringens armé.

De röda svarar den 28 januari med att utropa revolution. Nästa dag avväpnar skyddskårerna i norra Finland de ryska trupperna medan röda garden intar centrala offentliga byggnader i Helsingfors. De röda deklarerar att Finland nu är socialistiskt men lovar att demokratiska spelregler ska gälla.

I en månad stabiliserar bägge parter läget bakom fronten. Först i mars inleder de vita sin offensiv. Nu har de fått stöd av tusen jägare som fått utbildning och krigserfarenhet i Tyskland.

Kriget avgörs under påskhelgen i Tammerfors som intas av de vita efter ytterst blodiga strider där man avancerar hus för hus och på begravningsplatsen Kalevankangas kors för kors. 350 svenska frivilliga deltar i striderna, 38 av dem stupar.

Även om de vita segrar av egen kraft får de oväntad och delvis ovälkommen hjälp av Tyskland. Den 3 april landstiger 11 000 man under general Rüdiger von der Holtz i Hangö som börjar marschera mot Helsingfors. En annan avdelning på 3 000 man landstiger i Lovisa och går mot Lahtis.

Det är senatorerna Edvard Hjelt och Rafael Erich som på eget bevåg begärt hjälp av Tyskland och under- tecknat hårda villkor som gör Finland till en vasallstat. Bland annat får tyskarna rätt att upprätta baser var man vill i landet.

Gustaf Mannerheim blir rasande när han får höra om den tyska inblandningen och hotar avgå. Efter förhandlingar enas man om villkoren för den tyska interventionen. Den tyska hjälpen förkortar kriget, men avgör inte utgången.

När de rödas nederlag är fullbordat inleds den vita hämnden. Ett besinningslöst mördande vidtar. Fältdomstolar upprättas och dödsdomar avkunnas godtyckligt.

10 000 avrättade av en armé på 70 000 är i procent en hårresande siffra.

Dagarna före första maj flyter blodet i Viborg då den vita armén genomletar staden i jakt på etniska ryssar som skjuts på fläcken. Att misslyckas i språktestet och uttala ordet ”yksi” så att det på ryskt vis låter som ”juksi” är orsak nog för ett nackskott. 360 ryssar som är på flykt undan bolsjevikerna och helhjärtat stöder de vita mördas under några dagar. Av bara farten skjuts också 40 personer av annan nationalitet. Efter kriget fylls fånglägren. Ytterligare 15 000 dör av svält och sjukdomar.