Motstånd och hopp i repressionens tid
”Du är ett stycke vrakgods du också”, konstaterar en av personerna i Elisabeth Rynells nya roman. ”Som livet spolat upp på stranden här. Och det är bra. Såna där hela och lyckade människor har vi aldrig tyckt om.”
Elisabeth Rynell debuterade en gång i tiden som poet, och hennes klangbotten har förblivit lyrisk också då hon övergått till att primärt skriva romaner. Och redan under de inledande sidorna i aktuella Moll, med en himmel som ”vältrar sig i färger” och ”talar sitt språk”, tänker jag på att Göran Sonnevis tes att prosa bara är en specialform av poesi åtminstone kunde gälla just här.
”Den blåa färgen som blottas mitt i allt brandröda brandgula är så ren och ofattbar att den drabbar henne som ett tilltal, ett anrop (…) som plötsligt angår henne som var det hennes egen mor som ropade på henne, hennes eget barn som ropade. Hon själv.”
Men romanen kan också ses som del i en aktuell svensk trend, med berättelser om människor som är oönskade och onödigförklarade i ett allt hårdare, repressivt samhälle där skyddsnäten för de svagare monterats ner. Jag har fått många sådana böcker i min hand under det senaste året, i höst senast Torbjörn Flygts mångbottnade Flykten om flyktingläger och folkmord samt Hanna Nordenhöks drabbande Asparna med Råby ungdomsvårdsanstalt som epicentrum.
Den här trenden motbevisar alla teser om att litteraturens fundament enbart skulle bestå av någon tidlös kvalitet eller estetik. Litteraturen är också, och bör givetvis vara, en samhällelig historiegestaltning som med konstnärliga medel och obetydlig fördröjning kan tränga in i skrymslen dit den officiella historieskrivningen inte når. Och som därtill naturligt integrerar det individuella i det övergripande samhälleliga.
Naturen visar vägen
Rynells centralgestalt Moll har levt i ett av de mindre glamourösa områdena i Stockholm, men av myndigheterna fått beskedet att samtliga hyresgäster i den stadsdelen ska ”utlokaliseras” – städas bort från huvudstaden.
Under busstransporten norrut stiger hon i varje fall av och flyr rakt ut i skogen, där själva landskapet tar emot henne och visar vägen. Och hon upplever en paradoxal frihet i att bara göra det hon måste, gå vidare och vidare, utan att ha några andra val än att fortsätta. ”Nästan som om själva bristen på valfrihet hade givit mig helt nya val.”
Till slut kommer hon till en övergiven by, ett område som för tio år sedan varit befolkat av människor med drömmar och förhoppningar men som nu förvandlats till igenvuxen utmark; det är naturen som då fortsättningsvis kan vara hennes samtalspartner och vän. Rynell är en känslig naturskildrare, så hon kan kosta på sig att vänta rätt länge innan hon låter någon annan människa än jagberättaren få rum i skeendet.
Men när det väl sker får det en avgörande betydelse för Molls fortsatta tillvaro. Hon blir del av ett sammanhang, bland kvinnor och män som ställt sig utanför samhället och inte äger just någonting, men som lever i utanförskapets gemenskap – i ”de infrastrukturextensiva domänerna”, som det officiella språket säger.
Ett stycke vrakgods
Moll har en gång levt ett annat liv, med en älskad man och dotter och ett foster växande inom sig. Sedan har mannen överraskande avlidit, fostret fötts för tidigt för att överleva, och dottern under de efterföljande depressionerna tagits ifrån henne.
”Du är ett stycke vrakgods du också”, konstaterar skogsgrannen Frans. ”Som livet spolat upp på stranden här. Och det är bra. Såna där hela och lyckade människor har vi aldrig tyckt om.”
Småningom framträder här, i växelverkan med det dystopiskt samhällskritiska, också en berättelse om en kvinna som gör vandringen tillbaka till sig själv, det jag hon för så länge sedan förlorat. Och under den vandringen möter hon, i bjärt kontrast till hur läget varit i huvudstaden, en rad människor som vill henne väl och hjälper henne. Så är hon till slut också mogen att på nytt möta den nu vuxna dottern.
Känsligt och vackert språk
Elisabeth Rynell har ofta skrivit om utmarker och utmarksmänniskor, och hon har då alltid kunnat luta sig tillbaka mot sitt känsliga och vackra språk. Det har hon kvar också i Moll, boken är en njutning att läsa redan tack vare den språkliga upplevelsen. Men dessutom finns här en engagerande berättelse med sociala ställningstaganden, en välriktad samhällskritik och existentiella resonemang kring liv och död.
Och i det naturliga samspelet mellan de här polerna föds en stark och läsvärd romanhelhet.