Lidande varelser med begränsningar
Det hände för andra året i rad. Man Bookerpriset i litteratur i Storbritannien tillföll en amerikan. George Saunders fick priset för boken Lincoln in the Bardo.
Den engelska författaren William Boyd sade nyligen att ingen brittisk författare längre skriver ”litterära romaner”. Traditionen kommer att upphöra med de kända namnen Ian McEwan, Kazuo Ishiguro, Julian Barnes och med honom själv – namn som dominerade romanutgivningen på 80 och 90-talet. Numera skrivs det mycket lättläst smörja, medan det är amerikanska medtävlare till Bookerpriset som skriver böcker med litterär kvalitet, heter det.
Amerikanerna kom med i priset 2013 och årets val har fått mången att jämra sig över att det leder till en konkurrens som kanske inte på lång sikt gagnar engelska författare. Det behöver inte vara så; årets Bookerjury var inte speciellt beläst och juryn är ny varje år.
Hur som helst, George Saunders Lincoln in the Bardo är en mycket ovanlig historia. Litterär? Nåja. Det är faktiskt inte en term jag skulle använda. Men uppfinningsrikedomen har roat speciellt amerikanska kritiker. Boken är i en klass för sig, hopsnickrad och konstruerad på ett sätt jag aldrig upplevt någonstans tidigare. Surrealistiska inslag, fantasifulla påhitt och sanna historiska fakta blandas med dramatiska monologer som ofta gör det hela till ett virrigt skådespel. George Saunders är känd som novellförfattare i USA där han fått pris för sina böcker, och han har i över tio år skrivit för tidningen New Yorker. Men nu president Lincoln alltså, och Saunders första roman.
”Sorgen kommer till alla”
Vi är på en kyrkogård i Washington DC där president Lincoln i februari 1862 begraver sin 11-åriga son Willie. Det sker dagen efter en stor middag på Vita huset och i samband med en seger för nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Men det är inte en segerherre vi möter utan en djupt sörjande far. Willie var favoritsonen, och källor från den tiden berättar att president Lincoln ofta gick ensam till kyrkogården och satt vid sonens grav. Vi vet att han formulerade sin sorg i ett brev till en bekant i december samma år: ”Sorgen kommer till alla i denna dystra värld … jag har upplevt tillräckligt för att veta vad jag säger”.
Verkliga och påhittade citat
En sörjande far alltså, men i bardo? George Saunders är buddhist och bardo är en buddhistisk term som syftar på ett stadium mellan liv och död, jord och himmel. Lille Willie är i bardo där han inte skall stanna. Man kan fråga sig vad idén med detta är, men det blir klarare då vi möter andra själar som också befinner sig i bardo. Vi får ofta höra två av dem.
Hans Vollman har varit en boktryckare som haft ett lyckligt andra äktenskap tills en bjälke föll ned på honom och krossade hans huvud. Roger Bevins III är en ung man som förälskat sig i en annan ung man som i alla fall inte ville leva med ho- nom. Roger har begått självmord. Ingendera är medveten om att han är död i bardo.
Dessa två har emellertid som uppgift att hjälpa Willie bort från bardo; barn kan nämligen fastna i ett mellanläge där. Ibland talar de till varandra och till andra själar på kyrkogården, ibland till oss läsare. En del röster är verkliga och levde på Lincolns tid, och Saunders citerar dem från olika källor. Problemet är att det är ett sammelsurium av påhittade och verkliga röster. Vissa kritiker har uppskattat det och tyckt att boken är rolig.
Saunders avsikt med själarna i bardo? Det sägs att själarna måste existera i bardo tillsammans så att de till slut lär sig förståelse och tolerans för varandra – något som inte skedde då de var vid liv. Som Vollman och Bevins uttrycker det:
”Vi måste försöka se varandra så här.”
”Som lidande varelser med begränsningar.”