En fråga om ålder

Nyligen kunde man i tidningen läsa att det om sisådär hundra år kan bli normalt att människor lever till 150 års ålder. Varför inte? Redan nu blir allt fler 100 år och mera. För bara en generation sedan hörde de till sällsyntheterna.

Jag minns min mormor, som blev nästan 100. Det var på 1980-talet. Hon var vid tämligen god vigör ända till slutet; synen svek visserligen och hörseln var det dåligt med, men hon bodde ensam i sin prydliga lilla lägenhet och fick besök av hemhjälp en gång om dagen, för övrigt skötte hon sig själv. När hon fyllde 98 klagade hon över att hon började känna sig ensam. Hon bodde i samma medelstora stad där hon hade bott hela livet, men med åren började vänkretsen tunnas ut och hennes barn och barnbarn fanns långt borta. Hon tyckte tillvaron blev en aning trist. Hon hade genomlevt alla våra krig och upplevt en hisnande utveckling. Hon tyckte helt enkelt att det räckte.

Nyligen träffade jag en äldre man som har bott hela sitt liv i olika storstäder utomlands, sysselsatt med hektiskt affärsliv. Nu på gamla dagar har han återvänt till fosterjorden och slagit sig ner i skärgården. Han njuter av stillheten och tystnaden och känner sig inte alls isolerad. För, säger han, tack vare den moderna tekniken kan han följa med allt som händer i Stora Världen, han kan lyssna på fina konserter utan att stiga upp från sin fåtölj, han kan se de filmer han vill se. Han kan enkelt hålla kontakt med vänner på andra sidan jordklotet.

Det talas mycket om gamla människors ensamhet. Att det behövs besök och sociala kontakter. Behovet av sådant är förstås individuellt. Jag känner en gammal dam som har levt ensam de senaste trettio åren och trivs bra med det. I sin självvalda ensamhet kan hon själv bestämma om hon vill umgås eller inte. På hennes dörr lönar det sig inte att ringa. För andra är det tvärtom.

Dagens solskenshistoria är i alla fall min väninna Ulla, 94 år, som i dagarna firar sin storebrors 100-års dag tillsammans med sin äldre syster som är 97 och lillebror som är 89!