Leningrad-Hapsal, tur–retur
■ Klaus Härö är en filmmakare som i regel gått sina egna vägar, utan att ägna sig åt det sedvanliga navelskådandet. Långfilmsdebuten Elina – som om jag inte fanns (2002) var en finstämd uppgörelse med gårdagens skolmiljöer – modell femtiotalets Norrbotten – och i Den bästa av mödrar (2005) uppmärksammade Härö de finländska krigsbarnens traumatiska turer.
I Fäktaren (Miekkailija, Estland-Finland 2015) bär det av till femtiotalets Estland, den insnöade Sovjetrepubliken. Året är 1952 när Ender Nelis (Märt Avandi), ett oskrivet kort på flykt undan Stalins hemliga polis, lämnar Leningrad till förmån för Hapsal.
I Hapsal väntar ett lärarjobb och en rektor (läs: byråkrat och politruk) som frågar sig varför en ung man skulle byta ut den ryska miljonstaden mot den estniska vischan. Det är bara början på en dragkamp som ingalunda saknar diaboliska drag.
När Ender vill ta upp skidåkning på programmet får skolan besök av det lokala flygvapnet som givetvis lägger beslag på pjäxorna. Och när han i stället går in för fäktning, en gammal passion, heter det att värjorna är en ”relik från feodalismen”.
En ännu större utmaning väntar när det i Leningrad drar ihop sig till en floretturnering för skolelever. Ställa upp för sina adepter – och riskera sin egen frihet – eller sticka huvudet i busken och ge den ryska björnen rätt?
En kritikerkollega hävdade i nåt skede att Klaus Härö är Finlands mesta Hollywoodregissör. Det är kanske att ta i, men faktum är att Borgåbisin Härö har ett gott öga till den klassiska filmdramaturgin. Inte heller räds han det känslomässiga eller rentav sentimentala.
Ett centralt tema i Fäktaren, med ett manus av Anna Heinämaa, är det här med fäder och söner (samt döttrar). Det vill sig nämligen inte bättre än att de flesta av Ender Nelis elever vuxit upp utan en far – ett resultat av den ryska ockupationen.
För hans egen del handlar det om att hitta en uppgift i livet, bortom den spirande kärleken till lärarkollegan Kadri (Ursula Ratasepp).
Det bäddar för ett gripande och engagerande drama som därtill är ohyggligt spännande på sina ställen. Poängen är att Härö, den svurne humanisten, låter materialet tala för sig, utan att göra sig skyldig till de övertramp som gjorde Antti J. JokinensSofi Oksanen-filmatisering Utrensning svår att ta till sig
Hotbilderna och de politiska repressalierna till trots är Fäktaren en vacker och hoppingivande film som sätter sin tilltro till människan, detta samtidigt som den bjuder in ypperligt barnskådespeleri.
Inte att förglömma: de karakteristiska estniska trähusmiljöerna – fint fångade av filmfotografen Tuomo Hutri – och Gert Wildens filmmusik som är mera spröd än symfoniorkesterprålig.
Intressant nog lär filmen ha en verklighetsbakgrund. Yle TV1 21.05, repris måndag 23.05