Gripande och viktig dokumentärteater om asylsökande
Teater
Toinen koti
Regi: Jussi Lehtonen. Manus: Kati Kaartinen. Scenografi, dräkter: Kati Lukka. Musik, ljuddramaturgi: Sanna Salmenkallio. Ljus, ljudmästare: Harri Kejonen. Maskering: Laura Sgureva. Video: Ida Järvinen. På scenen: Islam Al-Badri, Haider AlMashhadani, Youssef Asad Alkhatib, Farqad CJ, Jalal Hajali, Kareem Haritani, Bakr Hasan, Jihad Nihad, Dalia orkhan omar, Terhi Panula, Ali Saed, Harith Raad Salih, Walid Saheb, Sanna Salmenkallio, Soroush Seyedi, Faed Shakarchi, Sabah Shukrallah, Refat Zin Eddin. ■ Nationalteaterns Kiertuenäyttämö är inte bara en turnerande teater som för konst till slutna institutioner och till människor som inte har möjlighet att ta del av samhällets kulturutbud, utan har under Jussi Lehtonens ledarskap även sedan år 2011 arbetat med att lyfta fram flyktingars och asylsökandes situation i Finland. Det förra omfattande dokumentärteaterprojektet om asylsökande blev en föreställning under namnet Paperiankkuri på Lilla scenen, samt pjäsen Paperisilta som turnerade i Finlands alla flyktingförläggningar.
År 2015 anlände över 32 000 asyl- sökande till Finland, de flesta från Irak. Bland dem finns hundratals konstnärer. I det senaste projektet lyfts några av deras historier fram. Kiertuenäyttämös arbetsgrupp fick kontakt med femton konstnärer som de intervjuade och lärde känna, och fyra av personerna är nu med i föreställningen Toinen koti, som går på den lilla Omapohja-scenen (slutsålda föreställningar fram till mitten av december). Dokument från deras förhör och beslutsdokument finns också med i föreställningen, där de fyra huvudpersonerna möter två infödda finländska konstnärer. Under våren ordnades också öppna teaterworkshoppar för personer med flyktingbakgrund, och en del av dem som deltog är också med i föreställningen.
Det är svårt att skriva om Toinen koti som om vilken pjäs som helst, eftersom det rör sig om verkliga livsöden. Det känns inte relevant att lyfta fram brister i dramaturgi, till exempel, utan det är mycket viktigare att bara lyssna till berättelserna, låta sig beröras, låta sig bli bestört och upprörd.
Livsöden
De medverkande konstnärerna lever i olika skeden av asylprocessen. Skådespelaren, regissören och konstnären Bakr Hasan har fått uppehållstillstånd i oktober; sångaren Ali Saed har inte fått det. Rapartisten Soroush Seyedi har kommit till Finland som kvotflykting. Hur det är med Harith Raad Salih, som fungerar som tolk i föreställningen, framgår inte.
Föreställningen är uppbyggd kring olika scener ur de medverkandes liv. Hur någon får ett hotbrev med en kula. Hur det går till under Migrationsverkets intervju. Hur någon träffar en kvinna på Tinder och förlovar sig (det finns också glädje i pjäsen).
De musikaliska inslagen är många och de skapar en stark stämning. Speciellt sångaren Saeds starka röst som vibrerar genom salen griper tag i en – ångesten, sorgen kan uppfattas även om man inte förstår den arabiska texten. Sanna Salmenkallios violin är också central.
Det mest upprörande är asylintervjuerna och de inspelade samtalen med poliser – hur till exempel Hasan uppmanas överge sitt yrke och sin identitet som konstnär och syssla med något annat i stället. Och den ökända meningen: din rädsla är inte objektivt motiverad. Det får till exempel Saed höra; det är hans pappa som hotats, inte han, därmed är hans rädsla inte objektivt motiverad och han kan inte få asyl.
Ett plus för den direkta kritiken av Juha Sipilä: han förlöjligas ordentligt. Hans erbjudande om att upplåta sitt stora hus till asylsökandes förfogande låter nu löjligt och populistiskt.
Ett smart inslag är också trasiga telefonen-scenerna, som illustrerar hur kommunikationen brister redan efter några mellanhänder.
Slutet är mörkt och gripande. Jag går från teatern med en känsla av att ha fått ta del av något viktigt. Dessa kroppar, dessa röster stannar hos mig länge.