Lucia lockar i Karibien
Innan vi landar på St. Lucia gör planet en sväng för att komma i motvind och vi får en glimt som mest påminner om en hårt bearbetad skärmsläckare. St. Lucia har en bakgrund som piratö och kunde vara plockad ur pojkårens piratböcker: höga branta berg, lena
Inför Lucias dag åker vi till St. Lucia, ön som ligger mellan Martinique och Saint Vincent i Västindien. St. Lucia har en färgstark historia som pirattillhåll, men numera är det en lugn semesterort med små och låga hotellkomplex eller villor.
Man kan fråga sig vad ett sicilianskt helgon har att göra med en karibisk ö. Man kan förstås också fråga sig varför vi firar samma helgon i de nordiska länderna. I Finland har vi vant oss vid att betrakta Lucia som ljusets bärare och hon firas den 13 december som före kalenderreformerna var dagen för vintersolståndet. Den karibiska ön Saint Lucia har fått namn efter samma helgon och är det enda självständiga landet i världen som är uppkallat efter en kvinna. Öborna uttalar namnet ungefär Sent Lusha, men samma Lucia från 600-talet är det frågan om. Nordiska traditioner med flicka (eller pojke) med ljus i håret, sång i ottan, lussetåg och pepparkakor känner man däremot inte alls till på den karibiska ön.
Brokig historia
St. Lucia har vulkaniskt ursprung och är därför bergigare än en del av grannöarna. Å andra sidan betyder det också att vissa sandstränder är svarta, inte vita och att ön får mera regn än andra karibiska öar. Den torra perioden är från januari till maj. Vi besökte St. Lucia i mitten av december, lagom till luciadagen. Då var priserna ännu inte i topp, men vädret var behagligt. Några korta skurar står man ju ut med.
Fransmännen var de första som invaderade St. Lucia, men senare blev de tvungna att kriga med engelsmännen om herraväldet. Britter- na utgick som segrare och sedan 1840 räknar man St. Lucia till den brittiska intressesfären. Landet blev självständigt 1979. Britterna har lagt sin prägel på administration, vanor och språk. Det franska syns också. Den lokala kreolen bygger främst på franskan, men det officiella språket är engelska.
Karibiska öar förknippas gärna med sol och värme och lättsamt liv, men alla är inte jämförbara. Vissa är mycket exklusiva, till exempel Mustique som ligger 100 km söder om St. Lucia. Andra är helt outvecklade, det finns helt enkelt ingen infrastruktur trots att naturen verkar idealisk för turism. Ett exempel är North Caicos med långa vita sandstränder, men bara dåliga vägar och inga hotell. Somliga, som ABC-öarna Aruba, Bonaire och Curacao, har en välutvecklad turismindustri med alla de fördelar och nackdelar det innebär.
St. Lucia ligger någonstans mellan ytterligheterna. De goda förbindelserna till London och Miami betyder att det är relativt lätt att komma dit, och det finns en hel del engelsktalande turister.
Det finns ändå inga stora hotell, bara lågt byggda hotellkomplex eller villor som hyrs ut. Dessa villor ägs oftast av britter eller amerikaner som flyger in för några veckor ett par gånger om året och hyr ut sin villa under den övriga tiden.
Villa vid havet
Vi bodde i en trerumsvilla vid havet och priset, inklusive hemhjälpen Portia som städade, bäddade och lagade mat, blev inte högre än för en hotellvistelse på ett medeldyrt hotell. Vi kände oss lite besvärade över hemhjälpen, så vi gav henne för det mesta ledigt. Men visst kändes det lyxigt att tillsammans med Portia ibland besöka marknaden och välja ingredienser för lunchen som hon sedan tillagade medan vi läste romaner vid poolen.
Vi hyrde en bil för att kunna ta oss runt. Det är naturligtvis vänster- trafik, men det lönar sig att ta steget och hyra, åtminstone för någon dag. Alla byar är rätt små, så utan fortskaffningsmedel kan man känna sig lite isolerad. Det går att köra runt ön på en dag, och då hinner man ta pauser för bad, lunch och fotografering. Det går också att ta en färja på några timmar till grannön Martinique, men den provade vi inte på. Det fanns alldeles tillräckligt att se på den egna ön.
Goda förbindelser
De allra flesta turister gör som vi och flyger in. Det går direkta flyg från London flera gånger i veckan och det kan vara ett argument för att välja St. Lucia framom andra karibiska öar. Till vissa andra öar måste man flyga in via Miami eller New York, och ibland krävs två eller tre mellanlandningar på andra öar innan man kommer fram.
Somliga besökare kommer till St. Lucia med segelbåt. Det finns många skyddade hamnar och etapperna till grannöarna är ganska korta, så det är inte att undra på att St. Lucia fungerar som bas för många seglare. Man kan se ganska anspråkslösa tjugosjufotare i hamnarna, men också enorma lustjakter registrerade på Caymanöarna. St. Luca är slutstation för ARC-tävlingen och i hamnen småpratade vi en stund med en finsk besättning som just hade seglat över Atlanten från Kanarieöarna. Förutom dem stötte vi inte på några andra besökare från Norden.
En stor del av turisterna kommer med kryssningsfartyg till huvudstaden Castries. De stannar en dag eller högst två, men lämnar efter sig högar av dollar i restauranger, souvenirshoppar och utfärdsarrangörernas fickor.
Grann natur
För oss som stannar längre är det är mest naturen som är intressant. Vattnet är kristallklart, fåglarna brokiga och sandstränderna små och skyddade. Vi bor nära Pigeon Island på St. Lucias västkust, en ö som under 1500-talet var bas för en ökänd pirat. Det är inte längre en ö, för på 1970-talet byggde man ett körbart näs dit. Uppe på toppen har man en magnifik vy över norra St. Lucia. Ön är också centrum för St. Lucia Jazz Festival som ordnas i maj.
När man tröttnat på att titta på vyerna kan man hajka upp på Gros Piton, ett slags Kilimanjaro light. På en dag kan man ta sig upp och tillbaka ner. Det är inte fråga om bergsklättring, ingen utrustning behövs, men en viss kondition och tränade benmuskler kan komma till nytta. Det finns också ziplines, utfärder med katamaran, kite- och windsurfing och naturligtvis strandliv. I de större städerna Castries och Rodney Bay finns ett visst utbud av nattliv, men är man ute efter det kanske någon av de holländska öarna lämpar sig bättre.
Prisnivån är måttlig. Inkomstskillnaderna är höga och småbrottslighet som inbrott eller stöld får man räkna med. Villorna är larmade och på många ställen har fönstren galler. Men detta är vanligt i Karibien och St. Lucia hör till de mera stabila och trygga destinationerna, till skillnad från till exempel grannön Martinique.
Vi har besökt andra karibiska öar, och jämfört med till exempel Saint Martin är St. Lucia både vackrare och lugnare – hon är behaglig, anspråkslös och mild.
Men att kalla henne helgon är väl att ta i.