Metoo

Om männen som kollektiv känner sig utpekade kommer kampanjen att slå fel.

● En social revolution. Ett historiskt steg framåt. De mest entusiastiska rösterna i Metoo-kampanjens yra hoppas på något av en framtida skön, ny värld à la Aldous Huxley. På den manliga sidan har det varit ganska tyst.

På många sätt har Metoo-kampanjen varit välkommen. Om resultatet blev att man på varje arbetsplats, i varje församling, där personer står i socialt eller ekonomiskt beroende av varandra, skulle börja ta de sexuella övergreppen på allvar och etablera kutymer för hur dessa anmäls och åtgärdas, då har vi redan kommit långt. Och om det som brukar kallas för hemuppfostran börjar lägga vikt vid hur man uppträder mot det andra könet, att nej skall uppfattas som nej – då är Metoo-kampanjens resultat lysande.

● Men som sagt, det har varit relativt tyst på den manliga sidan, om jag frånser de politiskt korrekta pudlarna. Och det här var elakt sagt, men de förhållandevis lama applåderna på manligt håll visar på något som kan få hela kampanjen att gå i kvav.

Jag misstänker att tystnaden beror på att män, alla försäkringar om det motsatta till trots, känner sig utpekade som grupp, som kön. Det massiva utflödet av kvinnliga utsagor, med vidhängande tvivelaktiga Facebook-kommentarer, skapar redan genom sin volym en föreställning om att detta elände inte vore möjligt om inte största delen av männen var svin. Att gå ut som man och applådera de tusentals vittnesmålen blir därför en vinglande balansgång där stödet för kvinnornas motiverade kritik lätt övergår i ett darrigt förhärligande av sig själv som jämställdhetens lysande riddare.

Ett annat problem är dragen av lynchning som kan skönjas i kampanjen. De värst anklagade ges föga möjligheter att försvara sig. Heder och ära och arbete försvinner i en sekund och våra nordiska rättsstaters traditioner glöms bort i en handvändning.

● Som om detta inte vore nog har en del av de mest högröstade ”systrarna” introducerat en av feminismens mer skrabbiga käpphästar i debatten. Det centrala i sammanhanget sägs vara kampen mot patriarkatet, en sällsynt illa vald term med fokus på maktstrukturerna i samhället. Från föreställningen om att också de mest oskyldiga tecknen på erotiskt intresse är en form av manlig maktutövning landar man i krav på en genomgripande reform av samhällets maktstrukturer. Med en förvirrad logik förklarar man att felet inte är männen utan strukturerna, men samtidigt ondgör man sig över att så få kvinnor innehar högre positioner i de här förkastliga maktstrukturerna.

Makt finns och utövas på många samhällsplan. Maktens uttryck är olika, beroende på var den utövas. Det är exempelvis svårt att tänka sig att den militära makten skulle se mycket annorlunda ut om det bara fanns kvinnliga generaler.

I samspelet mellan könen finns kvinnlig makt och manlig makt. Makten kan brukas fel. Metoo-kampanjens målsättning har, vill jag tro, varit att komma åt missbruket. Om männen som kollektiv känner sig utpekade kommer kampanjen att slå fel.