De samlar skärvor av sitt lands historia
En stor del av Rysslands historia har gått förlorad under landets våldsamma 1900-tal. I dag vill allt fler ryssar veta mer om sitt förflutna – som 36-åriga Olesia och Aleksandr Mazaletskij. De jobbar för en ny turism, som inte går ut på att visa upp stere
– Kom igen Pasja, kom igen! Nu ska vi leka!
Den svarta hingsten böjer stolt på halsen. Aleksandr Mazaletskij springer några steg bredvid honom och hästen antar utmaningen, faller i galopp och gör en vid cirkel kring honom. Manen fladdrar, blicken är full av okynne. Hästen och mannen leker.
– Det är visserligen min häst. Men han tycker bäst om min man, säger Olesia Mazaletskaja och följer med blicken hur hennes man och hästen springer runt som tosingar i det torrra fjolårsgräset.
Gårdstunet där hästarna betar är fullt med byggmaterial. Lite längre bort höjer sig redan två byggnader i trä. Det runda huset är en kopia av en så kallade traktir, som fanns i grannstaden Rybinsk i slutet av 1800-talet, det vill säga ett enkelt kafé där man serverade te och ka- kor. Det andra huset har konstfärdiga utsirningar och gavelmålningar som också är kopior från ett hus som försvann när en av världens största vattenreservoarer byggdes utanför Rybinsk på 1940-talet. Cirka 150 000 personer tvingades lämna sina hem för evigt när över 600 byar hamnade under vatten för att ge plats åt en av världens största vattenreservoarer.
Resterna av samhället som försvann under vattenmassorna letas nu fram av Olesia och Aleksandr. De bygger ett friluftsmusem utanför Rybinsk genom att köpa gamla hus, montera ner dem och montera upp dem på nytt på sin tomt. De bygger också kopior av äldre hus efter fotografier.
Ännu för sex år sedan var Olesia och Aleksandr Mazaletskij framgångsrika jurister i Moskva. Så föddes dottern Angelina och som en gåva till sin fru köpte Aleksandr den svarta hingsten Pasja. Han måste stallas upp – och när de hittade ett stall utanför Rybinsk började de tillbringa alltmer tid i området.
– Till sist beslöt vi att flytta hit ut. Vi var helt fascinerade av alla människor vi träffade, av hur mycket kunskap det fortfarande finns bland äldre om livet i Ryssland förr. På landsbygden här ute har livet stått stilla i nästan ett sekel. Folk kan fortfarande bygga hus som man gjorde för hundra år sedan och de vet otroligt mycket om hantverk. Vi ville bevara den här kunskapen, säger Olesia.
Så föddes idén att bygga sagobyn Tygydym. ”Tygydym” är det ryska sättet att härma ljudet av galopperande hovar och namnet har Olesia hittat på inspirerad av sin häst. Det är inget rent altruistiskt projekt utan en affärsidé. Paret Mazaletskij sålde sin bostad och sin bil och satsade allt på att bli företagare i turistbranschen.
Byn har byggts upp två gånger. Första gången i Posjechonie ett femtiotal kilometer norr om Rybinsk. Museet blev en framgång och paret Mazaletskij vann flera priser.
– Då började myndigheterna lägga sig i. De hade ritat ut vår tomt på fel ställe, vilket vi påpekade redan innan vi började bygga. Kommunen lovade korrigera det senare. När det började gå bra för oss ändrade de sig och påstod att vi hade byggt olagligt, konstaterar Olesia.
Det hela slutade med att de flyttade museet till Koprino nära Volgans strand, väster om Rybinsk. Till nyår ska det öppna på nytt. Arbetet med att komplettera museet pågår hela tiden – en bit från huvudbyggnaderna står ett tvåhundra år gam-
malt bryggerihus och en hundratjugoårig bod på stora stenar. Kring området betar två hästar, ett tiotal getter och en flock gäss.
Olesia bygger långsamt upp gårdslandskapet, samtidigt som hon hela tiden läser in sig på ryskt 1800tal. Hon har gjort en mängd intervjuer med äldre bybor för att få alla detaljer rätt.
– Den här sortens turistmuseer i Ryssland består ofta av en samling klichéer. Björnar, balalajkor och så vidare. Man förhåller sig till historien som en uppsättning stereotyper. Jag vill ge besökarna korrekt information så att de faktiskt får lära sig något om sig själva, säger Olesia.
Vi var helt fascinerade av alla människor vi träffade, av hur mycket kunskap det fortfarande finns bland äldre om livet i Ryssland förr
den ryska ekonomin har långsamt börjat växa, men fortfarande är inkomstnivån betydligt lägre än i början av 2010-talet. För den inhemska turismen är det fördelaktigt.
– Folk kommer till oss i stället för att resa utomlands. Samtidigt växer hela tiden intresset för vår historia, säger Olesia.
Vid sidan av sitt arbete jobbar hon nu på att ge ut en bok baserad på intervjuer med äldre personer på landsbygden utanför Rybinsk och Jaroslavl.
– I Ryssland är många avskurna från sin historia, det är vanligt att man inte vet något om sina förfäder. Ingen vill bo på landet. Folk flyttar in till städer så fort de kan och ofta har de väldigt lite kontakt med sina föräldrar, som stannar kvar i byarna. Kunskapen flyttas inte över från generation till generation. Därför är många av de äldre personer vi intervjuar här väldigt glada över att få berätta om hur de har levt. Ingen har frågat dem tidigare.