Sagan om den magiska hästen Sivka-Burka
I Moskva kan man hyra en häst mitt i natten om man vill. Det är en inkomstkälla för många hästägare att låta hästarna jobba på det sättet. De får stå i gathörn, timme efter timme, och vänta på att någon vill betala för att rida ett varv. Hästarna tvingas trava upp och ner på asfalterade gator. Många av dem är oskodda.
Utanför Rybinsk hemma hos Olesia och Aleksandr i reportaget intill träffade jag nyligen en före detta hyrhäst, ett sto vid namn Alisa. En rödskimmel som släpade lite med ena bakbenet när hon gick. Blicken var vänlig och vaken, resten av hästen såg bedrövlig ut. Revbenen syntes, höftknölarna stack ut.
– Du tycker hon är mager? Då skulle du ha sett henne för ett år sedan, sade ägaren Olesia.
Olesia hittade Alisa på Jaroslavs gator. Stoet hölls nätt och jämnt på benen. De oskodda hovarna var deformerade av allt travande på asfalt.
Men Olesia såg något annat. En rödskimmel! tänkte hon. Som sagans Sivka-Burka.
I denna ryska folksaga lyckas huvudpersonen Ivanusjka fånga en häst, en magnifik rödskimmel vid namn Sivka-Burka. Hästen förvandlar Ivanusjka till en ståtlig prins. Till slut gifter han sig med tsarens dotter. En klassisk saga med lyckligt slut.
Över det här stoet fanns det ingenting magnifikt. Ett utmärglat vrak som knappt kunde gå på sina hovar, nedslitna så att de blödde. Det enda som förenade henne med Sivka-Burka var hennes färg.
– Ska du verkligen köpa henne? Hon är färdig att bli korv, konstaterade Olesias man.
Paret äger ett litet friluftsmuseum utanför Rybinsk. Där finns redan en häst, en svart hingst som hittills har spelat huvudrollen i museets sagoskådespel. Nu behövdes en rödskimmel för rollen som Sivka-Burka.
Olesia köpte alisa. De tre första dagarna gjorde stoet ingenting annat än åt. Hon fick linfrögröt och hon betade. Betade och betade. När hon inte betade drack hon. Drack och drack. Olesia fick fylla vattensån flera gånger om dagen.
En vintermorgon kunde Alisa inte ta sig upp. Två dagar senare tog Olesia adjö av sin häst. Hon förstod att det var ute med henne.
Då lyfte stoet plötsligt huvudet. Med en kraftansträngning hävde hon sig upp. Till sist stod hon upprätt, på darrande ben. Hon överlevde vintern. Hon var ju – trots allt – den magiska hästen Sivka-Burka. Och så fick även jag träffa Sivka-Burka på museet där hon spelar en av huvudrollerna. Hon kom emot oss med höjt huvud och ögonen fulla av tillit. Blicken hos en häst som blir klappad och inte slagen.
Folksagan om Sivka-Burka är en saga om att ha tur. Den riktiga sagan handlar om hopp och tro.
Jag föredrar den riktiga sagan.