Slushmässan och bokmässan

Helsingfors bokmässa kunde behöva en portion av den optimism som frodas på Slush.

● Helsingfors mässhall är det trista komplexet där bokmässan äger rum en gång per år. Samma utrymme men så annorlunda att man knappt tror det är sant när Slushmässan tar över. En rökfylld klubb, där röken inte kommer från vanlig tobak. ”Onödigt att försöka få tag på lila spottar just nu i norra Europa, vi köpte allihop”, ropar speakern entusiastiskt från huvudscenen. Och det storhetsvansinniga verkar nästan modest. Bara norra Europa?

Att gå omkring i mässhallen under Slush är som att resa utomlands (och ungefär lika dyrt – den förmånligaste biljetten kostar 600 euro). Över hälften av de 20 000 besökarna är utlänningar, från 131 länder. Man nästan rycker till när man hör finska – en landsman!

Jag försöker tala svenska med några rikssvenskar i kaffekön. Det blir ungefär så här: ”Is this milk?” ”Ja, det är mandelmjölk.” Rikssvensken till sin rikssvenska kollega: ”Han säger att det är mandelmjölk.” Och sen till mig: ”Are you really sure?” ”Visst, jag är helt säker.” Till kollegan: ”Han säger att han är helt säker.” Och sen till mig: ”Thank you!”

På Slush talas engelska men inte den variant jag fick lära mig på uni, utan amerikanska. Bara vid få tillfällen hörs brittiska, nästan som om brexit redan ägt rum. Också finländarna som presenterar sina start-ups gör det på amerikanska, och de gör det bra (de är ofta finlandssvenskar). En nisch för finlandssvenskheten som Sampo Terho borde tänka på: Lär dig svenska så att du kan tala amerikanska och fixa fyrk till Suomi!

● I fjol kände jag mig mer skeptisk, mycket hype, mycket fantasier. I år verkar framtiden relevantare. Till exempel Wärtsiläs vision om sjöfart. Wärtsilä är alltså start up-företaget som grundades för 180 år sedan och nu har en omsättning på fem miljarder euro. Föreläsaren behöver inte jobba hårt för att övertyga: Fartygen blir självstyrda och eldrivna, precis som bilarna. Kaptenen behöver vid en olycka inte lämna skeppet som siste man – hon fortsätter styra fartyget från kontrollrummet på land, där hon befunnit sig hela tiden. Fast olyckor kommer inte ens att inträffa när den mänskliga faktorn eliminerats. Wärtsilä och Rolls Royce, som etablerat ett större forskningscenter i Åbo, är tekniskt långt hunna, det är inga fantasifoster som presenteras.

Föreläsaren avslutar med en väldigt otrevlig överraskning: Delar av kommunikationen inom shipping sker fortfarande per telefax! Publiken vrider sig i smärta och föreläsaren öser på glödande kol. ”En vara fraktad från Afrika till Norden måste i dag passera 40 mellanhänder. Det kan inte fortsätta så!”

● Att besöka Slush är att få klart för sig att pratet om digitalisering inte bara är irriterande regeringsslogans. Digitaliseringen når alla branscher, och gör det snabbt. Föreläsarna på Slush är ivriga, men också oroliga. Många talar om teknik i relation till fördelningspolitik och klimatförändring. Här heter hjälten Al Gore, medan Trump är en pajas. Slush är hippierörelsens förbättra-världen-idealism i designerjeans – en människa som framtill är Uppfinnar-Jocke och baktill Joakim von Anka.

Fastän mycket på Slush känns för teknikfrälst och aningslöst (kvinnorna är klart färre än männen och svarta ser man inte alls), önskar jag ändå att ett uns av entusiasmen här kunde överföras till bokmässan. Den konservativa, pessimistiska bokvärlden skulle så desperat behöva goda nyheter. En portion optimism, ens en barnportion – innan vi går under.