Känslofrihet mitt under värsta Francotid
En ungdomlig bok, och så hyllad att författaren efter sin succedebut led av plågsam självkritiskhet. Robin Valtiala läser Carmen Laforet.
Roman Carmen Laforet Nada Översättning av Siri Hultén Bokförlaget Komet 2017
När Carmen Laforet 1945, 23 år gammal, debuterade med romanen Nada, blev hon omedelbart berömd. Förutom att romanen är genialisk, var den helt annorlunda än allt man kunde läsa i det trista Spanien som nyligen upplevt ett inbördeskrig och som Francisco Franco nu hade tagit över.
Det var en ungdomlig bok, som av kritiker under årtiondenas lopp sedan kallades existentialistisk, en term som begränsar den. Förväntningarna på att författaren skulle komma med en Nada till var så stora att hon under hela resten av sitt liv hade svårt att tvinga sig att skriva. Laforet gav ut flera romaner till av vilka ett par är av lika hög kvalitet som debuten, men hon var plågsamt självkritisk och förstörde många av sina manus.
Medeltid, modernitet, frihet
Huvudpersonen är den unga kvinnan Andrea, som i början anländer med tåg till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos några släktingar i ett hus fullt med permanent staplade möbler, som när hon kommer får henne att tänka på ett flyttlass. Här finns den snälla förvirrade mormodern, den kontrollerande tant Angustias vars rum är ”som ett lyhört öra mitt i huset”, Gloria som ständigt frågar Andrea om hon tycker Gloria är vacker, den orolige och våldsamme Juan, och den konstnärlige Ramón som Andrea tycker om.
Miljön i huset där Andrea bor är i många avseenden som från medeltiden, beskrivningen av rummen är som en översikt över spansk konst från många århundraden. Läsaren ser ömsom El Grecos eller Zurbaráns färger (som det gröna ljuset över tänder), ömsom en inredning som verkar kubistisk. När den unga huvudpersonen vandrar ut i sin studiemiljö är tiden modern. Den mentala tiden – känslo- och tankefriheten – är så stor att det omgivande, suveränt beskrivna Barcelona som inte längre finns känns som om man kunde fara dit när som helst.
Allt är möjligt för kvinnorna
Allt är möjligt för kvinnorna i Laforets böcker, om de bestämmer sig för det. Också när det gäller kärlek. Att vara förtryckt eller inte handlar mycket om att bygga eller inte bygga upp strukturer inom sig som välkomnar svart pedagogik. Som Angustias uttrycker saken, från sitt motsatta perspektiv:
”Det är en mycket svår uppgift som har lagts i mina händer. Uppgiften att ta hand om dig, att forma dig till lydnad … Kommer jag att lyckas? Jag tror det. Men för det krävs en ansträngning även från din sida.”
En av hemligheterna med Laforet är att det hela tiden är spännande att läsa henne men att det som ser ut som hot samtidigt aldrig brukar verkställas, i alla fall inte i sin värsta form. Det här tilltalar läsare speciellt i obehagliga tider. En annan hemlighet som jag har svårare att förklara är att jag har läst Nada med fascination flera gånger, men aldrig kommer ihåg vad som hände i den. Det är lika roligt varje gång.
Två översättares temperament
Siri Hultén är inte bara en skicklig översättare. Det mest otroliga är hur hon stilistiskt får sin svenska Nada att kännas som om den kunde vara skriven för 70 år sedan. Detta trots att hon tar sig relativt stora friheter beträffande Laforets uttryckssätt, det avgörande är att tonen träffar rätt.
När jag jämför med Olallo Morales översättning från 1949* kunde de vara samtida. Att jämföra texterna är att jämföra två översättares temperament mera än språket och stämningen i två epoker. Här slutligen ett jämförande exempel från den tvåkönade studiemiljön, som visar hur tidlöst ungdomlig romanen är. Som om den ena översättaren använt en tidsmaskin framåt och den andra bakåt (och Carmen Laforet själv finns överallt):
”… bara dessa varelser av min egen generation och med samma smak som jag kunde hålla mig om ryggen och skydda mig för äldre människors spökliga värld. Och jag tror verkligen att jag på den tiden behövde detta stöd.
Jag förstod genast, att det var omöjligt att vid förtroligt utbyte med pojkarna bibehålla samma hemlighetsfulla och förtegna ton som flickor brukar omhulda, lusten att plocka sönder själen, reta den känslighet, som lagrats under år …” (Olallo)
”… det var endast de från min egen generation, som hade samma begär som jag, som kunde hjälpa och skydda mig mot de äldres något spökliga värld. Och jag tror verkligen att jag behövde det stödet då.
Jag förstod med en gång att det som flickor brukar vara så förtjusta i – förtroendenas hemlighetsfulla och återhållsamma ton, glädjen i att analysera själen och den känsliga inlevelse som byggts upp under åren – allt det var omöjligt med de här ungdomarna …” (Hultén) *Finns på Aalto-biblioteket, pärmen är snusbrun med nästan osynliga guldbokstäver.