Svärmor blir en skojmormor

Mor- och farföräldrarna kan få sina paragrafer i familjelagstiftningen. Den elaka svärmodern är glömd. Nu är hon en välkommen extra vuxen.

Kulturfaffa eller skojmommo tycks var några av de tysta titlar som kännetecknar de nya aktiva seniorerna. I vårt samhällsmönster stiger friska, energiska mor- och farföräldrar fram som nya aktiva i finländsk familjepolitik.

Tammerforsforskaren Anne Kastarinen visar i en avhandling hur ”den tredje generationen” ser ett stort livsinnehåll i barnbarnen. Det står permanent en barnstol hemma vid matbordet eller en trampolin i trädgården i väntan på de små. Många engagerar sig ibland för att deras eget livslopp blev sådant att man missade en del av tiden med sina egna barn, andra vill bara gå den ljuvliga och arbetsamma rundan en gång till.

Det är i grunden ingen liten omvälvning att mor- och farföräldrar nu verkar få en roll också i våra lagar. I lagen om vårdnad och umgängesrätt kommer de eventuellt att kunna förordnas umgängesrätt med barnbarn vid en vårdnadstvist. Det är också möjligt att det blir en ”morfarsskrivning” i lagverket om vårdledigheter och vårdbidrag.

Det är smått unikt, eftersom det vänder på det moderna samhällets sekellånga väg som var i riktning bort från storfamiljen. Det moderna förde oss in mot kärnfamiljen, eller till dess ännu mindre enhet, ensamföräldern som jämställd fostrare till sina barn.

Kulturellt körde vi hårt i projektet att frigöra generationerna från varandra, om det så var med svärmorshumorn hos Ferd’nand eller relationsdramerna på Niskavuori.

Farmor och mormor har ju inte sällan spelat den mindre smickrande dubbelrollen som svärmor. Den nidbilden var ibland överraskande brutal, närmast i klass med de gamla folksagornas elaka styvmödrar.

När vi just nu ibland under olika hashtaggar reflekterar över oövertänkt jargong genom åren kan det vara bra att också skämmas lite över den slentrianmässiga svärmorsjargongen – hur orättvist vi utmålade henne, käringen som kränkte över generationsgränserna med sina maktanspråk och vassa kritik.

Skidboxarna på biltaken har kallats svärmorskistor och redan i början av 1900-talet kallade borgmästaren i Oxford, en berömd botaniker, den afrikanska vassbladiga sparrisväxten sansevieria för svärmorstunga. Svärmor var inte i gott sällskap här; växten kallas på andra språk ormplanta eller huggormsbågsträng.

Ändå är det en vacker blomma som både suger upp luftfuktighet och moderna flamskyddskemikalier i våra hem. Och likaså har 2000-talets svärmor fått en uppskattad roll som en extra vuxen i många hushåll som mormor och farmor.

Svärfäderna har inte haft samma problematiserade roll i vår kultur. Det kan modern genderforskning bita i.

Nu ska mor- och farföräldrar kunna få en lagfäst roll som anhöriga till barn i våra omkring 50 000 årliga vårdnadstvister. Lagen kommer sannolikt till riksdagen i vår.

Sakkunniga på barnomsorg ser ett framsteg i att en större krets kring ett barn kan räknas in när man bedömer hur livet ska gå vidare.

Det kan också bli på gott och ont. Förnuftiga moderna människor har ofta hittat gränserna för när man som mor- och farförälder inte ska gå in i sina barns parförhållanden. Ändå riskerar vi nya vårdnadstvister med ännu flera starkt emotionellt inblandade parter, och veritabla ”skilsmässor i kvadrat”.

Mor- och farföräldrarna ska inte bara kunna få vårdbidrag. En del företag ser redan nu pr-värdet i att bevilja äldre anställda en extra vecka ledigt när ett barnbarn har kommit till världen.

Våra familjemönster tar nya steg in i framtiden, möjligen som en mild och modern återgång till en utvidgad kärnfamilj. Den moderna bonusfamiljen med barn ur olika parförhållanden är i praktiken redan där som en kategori.

Huruvida det här är utveckling eller en återgång till tider som har varit, det blir en spännande samhällsdiskussion.