Nästan rätt

MäNNISKOVäRDE I sin I dagkolumn (HBL 4.12) framför professor Paul Lillrank en besynnerlig syn på människovärdesprincipen och formulerar utifrån sin syn ännu besynnerligare slutsatser.

Lillrank utgår från Förenta nationernas (FN) deklaration om de mänskliga rättigheterna. Enligt FN har alla människor i egenskap av människor lika värde och därför rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Så långt fick Lillrank det nästan rätt. Han kallar dessa värden för negativa rättigheter. Men sen menar han att rätten till exempelvis utbildning, försörjning och vård (”positiva rättigheter”) inte är något man kan kräva, utan de är något man förtjänar.

Så ser det åtminstone inte ut i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Efter att ha slagit fast de tre allmänna rättigheterna går FN vidare och formulerar ett antal artiklar som förtydligar dem. I dem sägs tydligt att alla människor har rätt till social trygghet, till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som

krävs för människovärdet, till utbildning och arbete samt till en levnadsstandard som är tillräcklig för hälsa och välbefinnande inklusive mat, kläder, bostad och hälsovård.

Tanken att dessa rättigheter måste förtjänas strider med andra ord mot FN:s deklaration.

Lillrank kopplar ihop de negativa rättigheterna med begreppet homo sapiens, människa, och de positiva med begreppet person. Som människor har vi enligt honom alla samma värde och samma negativa rättigheter, men som personer är vi inte likvärdiga. En del personer presterar mera, andra mindre.

Att individer presterar olika och i olika sammanhang är ingen problematisk tanke. Det som blir problematiskt är att Lillrank menar att skillnaderna i prestation skall ligga till grund för rätten till utbildning, försörjning och vård. De högpresterande skulle då ha större rätt till detta, de som presterar mindre skulle ha mindre rätt.

Lillranks resonemang strider både mot FN:s principer och mot det vi vant oss att be-

trakta som grunden för välfärdssamhället, det vill säga att rätten till utbildning, försörjning och vård skall bygga på människovärdesprincipen, inte på prestation. ANNELI SARVIMäKI docent, Helsingfors

SVAR Docent Anneli Sarvimäki missar det tredje perspektivet i mitt resonemang.

Människovärdet måste betraktas också som något människan har som medlem av en grupp. De positiva rättigheterna till levnadsstandard kräver resurser. Någon grupp, främst nationstaten, måste ta på sig skyldigheten att producera resurserna och verkställa rättigheterna för sina medlemmar. Därmed är individens positiva rättigheter inte beroende av enbart hennes personliga prestation utan av medlemskapet i en solidaritetspakt inom vilken positiva rättigheter kan fördelas.

Grunden för välfärdssamhället är hur samhällsekonomin presterar. Ett fattigt land med dålig ekonomi kan inte leverera samma positiva rättigheter

som ett rikt land. PAUL LILLRANK I dag-kolumnist