Djupt personlig drömvision
Christian Brandts Berättelsen om slutet inleds med en impressionistisk bild av en sömnig koloni dit en smått blaserad kommendant anländer med sin sjöburna brigad. Tiden är exakt angiven, det är den 22 januari 1899. Platsen är däremot obestämd, men av allt av döma befinner vi oss i en subtropisk afrikansk kuststad.
Efter ett kort uppehåll fortsätter färden uppför floden mot mörkrets hjärta, expeditionen till inlandet där rebellerna väntar. Uppdraget är att utrota dem. Kommendanten med manskap, vapen och ammunition per ångbåt och pråmkonvoj, kompanichefen Kampert och hans soldater till lands. Ombord på båten befinner sig också den skumme sergeanten Dupré och läkaren Waldtmann.
Bipersonerna är närmast statister men uttrycker in corpore, kunde man kanske säga, en tro på den civiliserade världens överlägsenhet. Med den snart 60-årige kommendanten står allt dock inte rätt till: han har för det första malaria och feber, för det andra börjar han upptäcka bokstavstecken i solen och för det tredje fördjupar han sig i Astrologi för soldater.
Allt går inte planenligt, och efter att kommendanten ersätts av en ung officer, en ”oduglig dilettant”, luckras hans karaktär ytterligare upp och han utvecklas till något slags kvasibuddhistisk mystiker. Slutligen anländer han till mörkrets hjärta, till Lambs hus. Eller är det ljusets hjärta? I termer av västerländsk bekvämlighet är Lamb svår att överträffa, och i centrum av allt finns en maskin som tänker.
Berättandets glädje
Slutkapitlen blir en uppvisning i hur allt fast förflyktigas, och fältet lämnas fritt för tolkningar. Är det 1800-talets imperialism som övergår i kaos och krig, de koloniserades uppror mot kolonisatörerna, den faustiska människans undergång, kommendantens eget slut eller en hymn till livet? Det är allt detta, och mer därtill.
Det är lätt att associera till Goethes Faust, Joseph Conrads Mörkrets hjärta, Kafkas ”I straffkolonin”, Raymond Roussels Locus solus och Daniel Defoes Robinson Crusoe, men samtidigt är meningen nog att presentera en djupt personlig drömvision.
På ett knappt och exakt språk skriver Brandt fram en berättelse som är sig sig själv nog. De exakt beskrivna miljöerna kontrasterar mot det platsmässigt obestämda, den exakta tiden kontrasterar mot det tidlösa. Berättelsen om slutet ska snarare läsas som ett slags konstverk än som en idéroman, där både personerna och idéerna utgör ett slags staffage för vad man kunde kalla berättandets glädje.