Från asfaltväg till digitalväg
Trafiksystem blir ett allt tydligare blodomlopp i samhällsutvecklingen. Också Centern har sina visioner i städerna.
Från år 1920 fram till kriget 1939 ökade kostnaderna för att upprätthålla vägar i Finland hundrafalt. Att bilen kom till Finland krävde enorma nya satsningar.
Den omställning trafiken står inför nu är av en liknande kaliber, skriver kanslichefen vid Kommunikationsministeriet Harri Pursiainen i en kolumn i Savon Sanomat (9.12). I ledningen för Fordkoncernen säger styrelseordförande Bill Ford att övergången från dagens bilism till morgondagens digitala, klimatsmarta transport är som övergången från häst till automobil.
För 100 år sedan gjordes oxvägen till en jämnschaktad grusväg. Grusvägen blev senare asfalterad och på många håll var det ett stort steg i levnadsstandard när ”stora vägen” fick sin svarta yta.
Nu ska asfaltvägen digitaliseras. I terrängen ska den kunna ge assistans till all den trygghetselektronik som kommer i moderna bilar. Inbyggda styrelement i vägen ska senare guida förarlösa fordon.
Man kallar det intelligenta vägar. Sarkasmen blir förstås att vägnätet inte på sistone har vårdats så värst intelligent. Sidovägarna i vårt land har tillåtits förfalla alldeles katastrofalt. Nationens bilpark har skadats i gropar och tjälskott till ett pris som kunde mätas i miljontals euro, för att inte tala om förlorad restid och trygghet.
Inte mindre än fyra Centerministrar – Lintilä, Tiilikainen, Berner och Leppä – har nu sina namn under en nationell plan för tillväxt i trafiken, presenterad av Näringsoch industriministeriet på måndagen. En bemärkt femte person har sitt tydliga tumavtryck i planen, den nya urbana borgmästaren i Helsingfors, Jan Vapaavuori (Saml).
Trafikminister Anne Berners (C) framtidsvisioner får nu tydligt stöd också av grannministerierna, ända ner på detaljnivå. Den nya Maasteknologin med sina smidiga trafikabonnemang för folket finns med, även om Maas inte får förbehållslöst stöd av trafik- och samhällsforskningen (HBL 30.11).
Vägkartan framåt är intressant för att den så tydligt byter fot och gör trafikpolitiken till en av de tunga sektorerna i inrikespolitiken – framför region- och landsbygdspolitik.
Tunga Centernamn skissar tillsammans med våra storstäders stadsdirektörer och borgmästare ett land där det är ett faktum att framtidens innovationer med förarlösa fordon och dynamiska trafiksystem ska utvecklas i städerna. En skrivning om smart countryside, digitaliserad landsbygd, finns med närmast som en fotnot.
För klimatets skull måste vi minska trycket från trafiken. Samtidigt förmår våra beslutsfattare ändå inte att i sina dokument ge ifrån sig föreställningen om att det ska ske som ”tillväxt”. Mindre tycks under alla omständigheter ändå behöva vara – mera.
Ordet ekosystem betyder efter en generation inte längre det att mygglarven äts av mörten som äts av gäddan som äts av fiskgjusen eller Sibbobon. Ekosystem betyder i dag i ordboken ett ekonomiskt system för uppstartsföretag. Miljö och ekonomisk utveckling står emot varandra i ett rejält dilemma.
När billigbussen slog igenom i Finland sade den första livskraftiga pionjären Onnibus sig det första året ha skapat 300 000 helt nya resor – resor som annars hade blivit ogjorda, eftersom alla andra reseformer var så mycket dyrare.
Den klimatmoraliska frågan är om också det är illa för miljön och helheten. Också ett litet utsläpp per capita från en megabuss med 80 passagerare är mera än inget utsläpp alls, när polarisarna smälter.
Å andra sidan är plussidan att en god bussresa med mycket valuta för en tia skapar nya attityder till att åka kollektivt och miljövänligare. Och så har det också ett värde i att vi möts. Ett bättre trafiksystem än förr har gjort att vi har råd med resan till gamla vänner eller ensamma släktingar, så här till jul.