Snacka går ju

Varför är vi människor så dåliga på att kommunicera när det är det som vi egentligen är bäst på? Det som skiljer oss från de andra arterna på jorden är vår överlägsenhet i att kommunicera.

Varför skall det vara så svårt att säga till en tidigare granne att: Oj, har du cancer? när jag möter henne plötsligt på en idrottsplats där hennes son just skall spela och hon själv är renrakad på huvudet.

Jag kunde väl i alla fall ha fått ur mig någonting som en fråga om varför hon har den frisyren helt plötsligt.

Men, nejdå. Jag pratar på som om ingenting har hänt, som att det är det mest naturliga i världen att hon har rakat skallen och att hon säkert är helt ointresserad av det också och hellre vill prata om sin sons aktiviteter på innebandyplanen.

Då tillhör jag ändå den där människoarten som sägs vara bra på att kommunicera.

Och varför har jag så svårt att säga något vettigt i hissen när jag hamnar med främmande människor och skall åka några våningar? Om jag vill räkna mig som människa borde det inte kosta skjortan att få fram något trevligt om dagen, vädret, årstiden eller i värsta fall en kommentar om hissens kvaliteter, men, nejdå. Jag står där och hoppas att ingen skall säga något till mig.

Fast ibland blir det faktiskt tvärtom. Jag blir så nervös och skämmig av att stå där som människa så jag börjar pladdra frenetiskt om allt ointressant jag kan hitta på. I hissen! Eller i affären! På gatan! Och i innebandyhallen! Ger mig i kast med samtalsämnen jag inte behärskar och drar in människor jag inte känner i konversationen.

Vet inte om jag är extra mycket människa de gångerna, men jag kan ofta bli ångerfull efteråt och försöka minnas vad jag pladdrat om.

Hur en än gör så blir det fel. Pratar jag för mycket så hör jag muttrandet om snackepåse och när jag faller undan hör jag avskyn om osocial typ.

Det är därför det är så skönt att smarttelefonen har kommit. Då kan en alltid klara sig, låtsas lyssna på musik, låtsas prata med andra, bara se tankfull ut och bekymrad över den surfning en just är inne på.

Osocial? Nej, inte jag inte …