Målar svart, avbildar ljus
Hon är inte hemlighetsfull, men hon gäckar oss, skriver Bianca Gräsbeck om årets unga konstnär Tiina Pyykkinen.
● Tiina Pyykkinen valdes till Årets unga konstnär 2017. Utmärkelsen, instiftad av Junior Chamber International Tammerfors 1984, ges åt ”en lovande ung konstnär” som tillför konsten något nytt eller annorlunda. Tanken är att öka samtidskonstens synlighet och underlätta konstnärens väg till en internationell karriär. Valet av just Pyykkinen motiverades med hennes förmåga att med små medel trolla fram illusionen av tredimensionalitet i det tvådimensionella, att bemästra de mörka tonerna och genom studium av ljusets brytning i materien ge dem överraskande nyanser.
● Låter intressant men inte enastående, men då jag ser målningarna live rinner all min skepsis av mig. Det är en fascinerande upplevelse. Förberedd som jag är vandrar jag av och an framför varje målning och upptäcker mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig. Inte bara hur rummet och jag själv reflekteras i målningens yta, inte bara hur målningens färger växlar beroende på var jag står. Inte bara hur någonting döljer sig bakom, eller i, dess skimrande lager av pigment och fernissa, hur jag blir en del av målningen. Nej, här finns någonting som är mer än summan av delarna.
Vad vill då Pyykkinen med sin konst? Plöjer igenom skriverier med anledning av utmärkelsen för att få ledtrådar att spegla mina egna intryck mot. Skribenterna tycks dela min förundran över hur verken gäckar oss och får oss att, kanske fåfängt, försöka placera henne i nuet och historien och tolka hennes ambitioner.
Är hon hemlighetsfull? Nej, hon berättar öppet om sitt arbete. Om pigmentet, om ljuset och om sitt intresse för hur det bryter genom molekylerna: en arbetsmetod där pigmentens och lösningsmedlens förmåga att bryta ljuset får en betydelsebärande roll och materian blir ett självständigt subjekt. Om hur hon målar svart men att det egentligen är ljus hon målar, kanske med en undermedveten koppling till den franske bildkonstnären Pierre Soulages och hans ”hemliga ljus”. Hennes konstakademilärare vittnar om en ovanligt seriös elev som från början hade klart för sig vad hon ville och inte var rädd för den svåra utmaningen.
Pyykkinen talar också om hur de olika lagren och nivåerna i verken ger dem det situationsspecifika. Betraktarens nu blir sammansatt av det minne (bilden) som gömmer sig där längst inne och det nu som hen speglar sig i, och dessa alstrar tillsammans associationer och drömmar, igenkännande, identifikation. Hon citerar Leena Krohn: ”Upptäckandet, att minnas, veta och ha språket är jagets ränning, identitetens kontinuitet. De är också sätt att uppleva tiden. Utan dem skulle tiden inte ens existera.” Det handlar alltså om mycket mer än det materiella som ger form åt det själsliga men inte är det väsentliga, även om det kan ha ett värde i sig.
● Tiina Pyykkinens år som Finlands unga konstnär går mot sitt slut. Hon verkar lugn, avspänd och stilla lycklig då hon intervjuas i Aamu-tv i november. Tacksam. Hon ger intryck av en anspråkslös, sympatisk målmedvetenhet då det blir fråga om vad väntar härnäst. Hon ska gå vidare, söka svar på de frågor arbetet väcker. Nästa anhalt är Makasiini Contemporary i Åbo hösten 2018. Det har varit ett år av mycket arbete och mycket synlighet genom utställningarna på Tammerfors konstmuseum och Åbomuseet Ars Nova. Det lever konkret kvar i den bok hon sammanställt med anledning av utmärkelsen, en för henne helt ny, spännande erfarenhet.