Finskt yrväder i Minsk
Pyry Hidipo Henri Soiri, Finlands nya fotbollshopp tar avstamp mot Europas stora arenor i den gudsförgätna vitryska gruvstaden Salihorsk. HBL möter det tuffa och sympatiska fotbollsproffset och överraskas positivt av ”Europas sista diktatur”.
– Jag är väl den enda mörkhyade killen i stan, skrattar Pyry Henri Hidipo Soiri när vi stegar in på hans favorit bland stadens tre lunchkrogar.
– Människorna här är vänliga. Många vill ta en selfie när de känner igen mig.
– Här äter vi nästan alltid. När vi kom hit var menyerna på ryska, men nu ser de till att de finns på engelska för oss.
Med ”oss” avser han de fem andra utlandsförstärkningarna i FC Shaktsyor Salihorsk (Soligorsk på ryska). Bästa kompisen är den bulgariska målvakten Ivan Karadjov.
– Vi brukar gå tillsammans på kaffe eller annars bara hänga lite ute.
Pyry Soiri levde bokstavligen upp till sitt finska förnamn när han som ett yrväder trängde sig in i fotbollspublikens hjärta i Finlands sista tre VM-kvalmatcher.
På Island blev han nationalhjälte när hans briljanta mål mot Kroatien hjälpte islänningarna till VM-slutspel.
– Det är fantastiskt, de isländska fansen lät trycka upp spelskjortor med mitt namn.
De som såg hans senaste mål mot Estland vet att Soiri kan bli det bästa som hänt finländsk fotboll sedan Jari Litmanen.
Han har användning för alla sina tre förnamn. I Finland är han Pyry, i Vitryssland är han Henri, för här är Pyry obegripligt. I Afrika är han Hidipo, namnet hans far gav honom efter en namibisk nationalhjälte. Det betyder ”jag lämnar dig aldrig”.
I Namibia döps barnen ofta efter nationalhjältar. Därför heter många namibier Martti efter den första finländska missionären Martti Rautanen och president Martti Ahtisaari som var huvudarkitekten när landet fick sin självständighet. Nu lär islänningarna
döpa sina barn till Pyry ...
Som Tjernobyl
Förmiddagens träningspass, det enda för i dag, har precis avslutats när HBL hinner fram till träningsanläggningen på landsbygden, omgiven av doftande barrträd vid en sjö utanför Salihorsk.
Bortskämda med internet och gps har vi inte ens tänkt på att ta med en gammaldags vägkarta. Det visar sig redan utanför hotellet i Minsk att ingendera fungerar.
Det tar oss en timme att hitta ut från staden och rätt motorväg mot Salihorsk. Avenyerna som strålar ut från centrum är fyrfiliga och trafiken löper smidigt. Vägskyltarna är dock få och med kyrilliska bokstäver. Ingen av dem vi frågar om vägen talar ett ord engelska. Det tar en god stund innan vi inser hur Salihorsk skrivs med kyrilliska bokstäver.
Våra medtrafikanter är noga med farthållningen och snart förstår vi varför. Både automatisk hastighetsövervakning och polispatruller verkar finnas överallt.
De sista två milen kör vi med hjälp av anvisningar per telefon från Helsingfors.
Omgivningen motsvarar till 90 procent alla våra fördomar om Vitryssland.
– Det är lite som Tjernobyl, har Soiri, skämtsamt varnat oss före ankomsten.
Jämförelsen, vad gäller arkitekturen, är slående.
Hård skola
Salihorsk stampades upp ur den vit-
ryska slätten från ingenting, nästan som med ett trollslag 1958. Hela staden med numera 100 000 invånare byggdes på en gång. Orsaken var de stora kalium- och saltförekomsterna. Staden omges av tre jättelika berg med avfall från gruvornas dagbrott.
Fotbollsklubbens smeknamn är inte långsökt: ”Mullvadarna”. Precis som på många bruksorter i Finland (Valkeakoski, Myllykoski) grundades klubben för att bereda åtminstone något nöje åt människorna i den gudsförgätna hålan. Gruvbolaget, Belaruskali, äger och finansierar klubben som målmedvetet jobbar för att nå internationella framgångar.
I år slutade klubben trea i den vitryska serien.
Omgivningen är karg och hård. Det är här Soiri ska drillas både fysiskt och psykiskt för att kanske en dag kunna förverkliga sin dröm att dra på sig spelskjortan för någon av de stora klubbarna i engelska Premier League. Helst Chelseas.
– Det är tufft att spela här. På träningarna gäller det att alltid ge hundra procent. Det finns två bra spelare för varje spelplats.
Soiri, liksom spelare över hela världen, vet att en utlänning alltid måste vara klart bättre än närmaste lokala rival. När laget nyligen förlorade en match satt följdriktigt alla utländska förstärkningar på bänken i nästa match.
Två kappsäckar
– Jag spelade i VPS i Vasa där jag trivdes jättebra, men jag kände att jag behövde någonting nytt för att utvecklas både fysiskt och psykiskt till en ännu bättre spelare.
När Salihorsk agent hörde av sig bestämde sig Soiri för att bekanta sig med staden och klubben.
– Vi finländare har mycket fördomar mot Vitryssland, men klubbens träningsanläggning och faciliteterna tilltalade mig genast. Jag var här en dag i februari och så tackade ja. Det resulterade i ett treårigt kontrakt.
Att leva ensam, med all sin egendom i två kappsäckar, långt från familj och vänner, i en avkrok som Salihorsk kunde bli för mycket för en ung människa. Men Pyry Soiri är bättre rustad för ett sådant liv än de flesta.
– Jag är van att leva på platser som är lite annorlunda.
Redan hans ursprung skvallrar om förutsättningar att röra sig som fisken i vattnet i kultur som kultur. Mamma Iina Soiri, direktör för Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, har gjort en lång karriär med olika expert- och chefsposter inom bistånd och utvecklingsarbete i Afrika. Sin barndom har Pyry därför levt turvis i Moçambique, Namibia, Tanzania och Finland. Pappan är som sagt namibier och Soiri har både finländskt och namibiskt medborgarskap.
– Farfar hade 32 barn så du kan tänka dig att jag har ”några” kusiner i Namibia. Vi hör de facto till landets största släkter, berättar han medan personalen skruvar upp musikvolymen ytterligare i den i övrigt tomma restaurangsalen.
I Afrika kallas han Hidipo Namundjebo. Släkten är känd och inflytelserik i Namibia.
– Jag har bott sammanlagt tolv år i Afrika, tio i Finland och snart ett år här.
Mellan varven bodde familjen på Högbergsgatan och Pyry fick följaktligen spela för Pallo-Pojat på Johannesplan. Exakt såsom Mikael ”Miklu” Forssell och flera andra blivande toppspelare har gjort.